Idag är jag sjukanmäld (heter det så?) ifrån jobbet. Febern har borrat sig fast i hela huden och jag svettas och fryser om vartannat. Och saknar. Fan jag vad jag saknar min kille. Vi har setts ett fåtal gånger de senaste veckorna och det får en verkligen att vara tacksam över det man har. Jag tittade på bilderna på huset precis och blev fylld med så himla dåligt samvete, som jag pratade om på Instastory en snabbis. Men jag ville bara skriva några rader här också för er som missade den.
Såhär är det: jag VET att jag undanhåller mina djupaste tankar och känslor för er, och att jag har gjort det ett tag. Men jag är så förbannat rädd. Jag har aldrig någonsin haft så mycket att förlora. Jag har (förhoppningsvis) träffat mannen i mitt liv, och när mitt privatliv blåser stormigt är det han som får hålla upp mig. Han får bära mig så ofta, om ni bara visste. Och ändå, så har jag inte varit rättvis gentemot honom i min lycka kring huset.
Det här är vår absolut största DRÖM. Min d-r-ö-m. Ändå går jag runt och är orolig. Tänker för mycket. Är stressad över att vi måste bli klara över en natt. Mina vänner och nära har försökt hjälpa, men jag har bara förträngt det faktum att vi ens ska flytta in. Inte beställt några möbler, valt några färger. Inte varken njutit eller varit glad. Och P är den enda som har fått se det. Och han är ju den enda det går ut över. Så jag började grotta i VARFÖR jag är så stressad, och kom ganska snabbt fram till att det bottnade i sociala medier. Även fast han inte har sagt något om det här till mig, så vill jag inte att det ska vara såhär över huvudtaget. Och jag vill inte att mina knäppa tankar kring vad folk tycker och tänker, om han och mig och vårt hus – ska såra honom. Det är min värsta rädsla ju.
Så nu ska jag verkligen bara försöka njuta. Gå in med en ny inställning – DET FÅR TA TID! Vi behöver inte ha allt på plats första veckan. Det är okej att bo in sig. Det är okej att gå och nudda de här trappräckena och snegla på de här väggarna i månader innan vi bestämmer oss för vilken färg det blir på väggarna. Det är verkligen OKEJ och MÅSTE FÅ VARA OKEJ. Men jag är orolig att få en kommentar kring att det inte är det. Varför vi inte har köpt alla möbler eller vad som helst. För då attackerar plötsligt någon på det dyrbaraste jag har i livet. Huset och honom.
Det är okej att ligga i det här badkaret och fundera kring vilken färg vi ska ha på kommoden. Vilken märke den ska komma ifrån. Och det är okej att ge walk-in-garderoben både tid och kärlek för hur vi ska bygga in garderoberna på bästa sätt.
Innan jag träffade Honom kunde jag skriva vad som helst härinne. Precis vad jag kände eller tyckte, det spelade ingen roll. Men nu spelar det roll. För att nu är det största och viktigaste jag har här i livet. Och det här har varit viktigt för mig att inse att det är okej, och att jag också påverkas av vad andra tänker och tycker. Även fast jag aldrig har gjort det tidigare. Och det handlar inte om att jag är osäker, utan plötsligt har jag bara någonting att förlora.
Dessutom får jag en gång i kvartalet en kommentar om att jag inte klarar mig utan honom, och att man i min ålder ska ha varit singel i flera år och ha lärt sig att vara själv. Och det stämmer. Jag kan inte vara utan honom. Och jag har insett att det inte är något svagt i det. Utan det är livet. Verkligheten. Precis som att min lycka kommer läggas i mina barns händer. Är dem lyckliga så är jag det. Det spelar ingen roll hur självständig jag har varit innan dess. Dem kommer alltid vara viktigast. Och idag är han viktigast.
Det är nog lite tungt att vara en mer eller mindre kändis och att då samtidigt försöka att också ha ett privatliv.En del klarar det inte medan andra skakar av sig ont prat och går på som om ingenting har hänt.Du borde skaffa dig någon som du verkligen kan känna att du litar på och kan anförtro dig inför.Det jobbet du har kan nog vara väldigt ensamt och presterar man inte väl så ersätts man snabbt.Det går nog skall du se,money talks som det heter.
Krya på dig!
Det är nog lite tungt att vara en mer eller mindre kändis och att då samtidigt försöka att också ha ett privatliv.En del klarar det inte medan andra skakar av sig ont prat och går på som om ingenting har hänt.Du borde skaffa dig någon som du verkligen kan känna att du litar på och kan anförtro dig inför.Det jobbet du har kan nog vara väldigt ensamt och presterar man inte väl så ersätts man snabbt.Det går nog skall du se,money talks som det heter.
Krya på dig!
Det är som du säger Ellinor, det är okej att ni inte renoverar direkt. Njut, sug in det faktum att ni har köpt ert hus. Huset är för tusan redan i tipp topp! Kanske inte helt så som ni vill ha det. Men vad gör det? Jag bor själv i hus och att renovera ett hus tar tid. Man måste bo in sig, man måste börja på ett ställe och slutföra det. Man kan inte börja ändra överallt. Självklart om man anställer folk, men nästan inte då heller för ingen mår bra i ett renoveringsprojekt. Strunta i vad folk eventuellt säger. Det är ERT HUS. det är ERT gemensamma liv. INTE DERAS.
Krya på dig, det här kommer bli bra.
Kram
Det är som du säger Ellinor, det är okej att ni inte renoverar direkt. Njut, sug in det faktum att ni har köpt ert hus. Huset är för tusan redan i tipp topp! Kanske inte helt så som ni vill ha det. Men vad gör det? Jag bor själv i hus och att renovera ett hus tar tid. Man måste bo in sig, man måste börja på ett ställe och slutföra det. Man kan inte börja ändra överallt. Självklart om man anställer folk, men nästan inte då heller för ingen mår bra i ett renoveringsprojekt. Strunta i vad folk eventuellt säger. Det är ERT HUS. det är ERT gemensamma liv. INTE DERAS.
Krya på dig, det här kommer bli bra.
Kram
Vilket fint och ärligt inlägg. Väldigt befriande att läsa.
Ta hand om dig.
Kram
Vilket fint och ärligt inlägg. Väldigt befriande att läsa.
Ta hand om dig.
Kram
Åh jag vill verkligen känna med dig, men jag måste ändå försöka få dig att sätta saker och ting i perspektiv. Du skall flytta till ett fantastiskt hus, du har en fin pojkvän och du upplever ett problem med att vilja få allt klart över en natt. Är det ens ett problem? Igår träffade jag en 19 årig afgahnsk kille medans jag var i stallet. Denna kille hade det finaste väsendet jag någonsin upplevt. Han studerade idag på gymnasiet och hade en passion för konst och litteratur. Han hade också en dröm att få studera vidare inom psykologi på universitet för att hjälpa andra människor. Han är också duktig på att skapa. Han har hjälpt folk på bygden att laga sina symaskiner och utav en äldre dam fick han en egen symaskin i gåva. Nu hjälper han till och lagar kläder, syr upp byxor och designar sina egna kläder. Denna kille flydde till Sverige på grund av att militären i Afgahnistan ville rekrytera in honom i armen. Detta var något han avskydde då han inte kunde stå för de fruktansvärda handlingarna och åsikterna militären hade. Nekade han inträde i miltären riskerade han att bli dödad. Därför fick han fly. Nu har han fått avslag på att få uppehållstillstånd i Sverige och tvingas tillbaka till en riskfylld framtid där hans familj är borta och han riskerar att dö i antingen i krig eller för att han inte vill gå med i armen. Detta är verkliga problem… jag har mått fruktansvärt illa hela dagen, känner mig så tom, uppgiven och så fruktansvärt ledsen för en stackars oskyldig individ som bara vill väl. Ibland måste man våga trivialisera sina problem, och inse att man skapar problem som kanske inte är så allvarliga egentligen? Är inte de verkliga problemen runt om oss att sådana här saker får fortgå? Att folk i världen lever i svält och terror medans vi i västvärlden klagar på arbetsmängd, stress över val eller som för mig att det känns omotiverande att avsluta en jäkla masteruppsats. Är inte jag super priviligerad egentligen? För en sjuk värld vi lever i…:(
Åh jag vill verkligen känna med dig, men jag måste ändå försöka få dig att sätta saker och ting i perspektiv. Du skall flytta till ett fantastiskt hus, du har en fin pojkvän och du upplever ett problem med att vilja få allt klart över en natt. Är det ens ett problem? Igår träffade jag en 19 årig afgahnsk kille medans jag var i stallet. Denna kille hade det finaste väsendet jag någonsin upplevt. Han studerade idag på gymnasiet och hade en passion för konst och litteratur. Han hade också en dröm att få studera vidare inom psykologi på universitet för att hjälpa andra människor. Han är också duktig på att skapa. Han har hjälpt folk på bygden att laga sina symaskiner och utav en äldre dam fick han en egen symaskin i gåva. Nu hjälper han till och lagar kläder, syr upp byxor och designar sina egna kläder. Denna kille flydde till Sverige på grund av att militären i Afgahnistan ville rekrytera in honom i armen. Detta var något han avskydde då han inte kunde stå för de fruktansvärda handlingarna och åsikterna militären hade. Nekade han inträde i miltären riskerade han att bli dödad. Därför fick han fly. Nu har han fått avslag på att få uppehållstillstånd i Sverige och tvingas tillbaka till en riskfylld framtid där hans familj är borta och han riskerar att dö i antingen i krig eller för att han inte vill gå med i armen. Detta är verkliga problem… jag har mått fruktansvärt illa hela dagen, känner mig så tom, uppgiven och så fruktansvärt ledsen för en stackars oskyldig individ som bara vill väl. Ibland måste man våga trivialisera sina problem, och inse att man skapar problem som kanske inte är så allvarliga egentligen? Är inte de verkliga problemen runt om oss att sådana här saker får fortgå? Att folk i världen lever i svält och terror medans vi i västvärlden klagar på arbetsmängd, stress över val eller som för mig att det känns omotiverande att avsluta en jäkla masteruppsats. Är inte jag super priviligerad egentligen? För en sjuk värld vi lever i…:(
Känner igen mig i att det blir partnern det går ut över. Min stress och depression tog inte ut sig på jobbet utan visade sig oftast när jag kom hem och kunde slappna av men då brast det oftast också. Kan förstå att det måste vara svårt att känna sig hjälplös när man sitter och försöker trösta någon som bara gråter och gråter av ångest men egentligen inte vet varför.
Verkligen ett tänkvärt och fint inlägg. Klart du inte ska känna dig stressad över att huset måste vara klart för dina sociala medier, jag lovar att vi kan vänta! Ert hus, din tid.
Ta hand om varandra och njut av drömmen! Kram ♡
Känner igen mig i att det blir partnern det går ut över. Min stress och depression tog inte ut sig på jobbet utan visade sig oftast när jag kom hem och kunde slappna av men då brast det oftast också. Kan förstå att det måste vara svårt att känna sig hjälplös när man sitter och försöker trösta någon som bara gråter och gråter av ångest men egentligen inte vet varför.
Verkligen ett tänkvärt och fint inlägg. Klart du inte ska känna dig stressad över att huset måste vara klart för dina sociala medier, jag lovar att vi kan vänta! Ert hus, din tid.
Ta hand om varandra och njut av drömmen! Kram ♡
Jag längtar efter att se influencers, bloggare etc. som visar ärlighet, ett stökigt hem, ofärdig renovering osv. Likväl som du kan känna dig stressad pga sociala medier känner jag, som inte på något sätt är känd, stressad över en perfekt yta. Jag har ju, utåt sett, ingenting i jämförelse. Så mer ärlighet, stökighet och öppenhet så tror jag vi alla skulle må bättre 🙂
Jag längtar efter att se influencers, bloggare etc. som visar ärlighet, ett stökigt hem, ofärdig renovering osv. Likväl som du kan känna dig stressad pga sociala medier känner jag, som inte på något sätt är känd, stressad över en perfekt yta. Jag har ju, utåt sett, ingenting i jämförelse. Så mer ärlighet, stökighet och öppenhet så tror jag vi alla skulle må bättre 🙂