Kan man ha för många tjejkompisar?

Hej alla goa! Just nu befinner jag mig som ni vet nere i Skåne. Jag ligger på altanen i solen, iklädd en skjorta och med en uppsatt knut på huvudet. Vid sidan av mig står en cappuccino och tre Risen. Jag har precis målat naglarna och bredvid mig snarkar min karl i takt med glatt fågelkvitter. Jag begär inte så mycket mer av livet – än precis detta.

I vilket fall. Jag kom och tänka på mina tjejkompisar precis och hur värdefulla dem är för mig. Jag har alltid knutit mig an många tjejkompisar. Aldrig varit den som har haft min ”klick” utan istället har jag hoppat runt. Skjutit brett för att veta precis vad jag letar efter typ. För jag tror inte att vänskaper bara är något som ”är”. Det är något man aktivt väljer varje dag, som man lägger in sin själ i, som man lutar sig tillbaka på när livet svajar. Partners. Familjen man själv väljer. När man väl hittar dem håller man dem hårt.

Men på senare tid har jag blivit mer och mer en sån person med sin ”klick”, och det känns som att det räcker så också. Jag har liksom inte mer av mig själv eller av min energi att portionera ut. Jag har Elin och Carro, det är mina absoluta bästisar. Jag kan inte tänka mig att ta ett enda kliv i livet utan dem. Sedan har jag 8 nära vänner till som jag också älskar på ett helt obeskrivligt sätt. Där ingår gamla som nya vänninor, men som alla lägger grunden för hur jag är som människa. De är helt fantastiska kvinnor som jag ser upp till i alla lägen. Jag har byggt mig som ett stall av vänner. Som en skyddsmur av starka kvinnor som jag vet värdesätter vår vänskap, får mig att le och som ger mig energi. Och som jag bryr mig väldigt väldigt mycket om.

(Bilderna är inte ihoppkopplade med bilderna utan bara random utspridda haha!!)

Sedan har jag ett gäng tjejkompisar som jag tycker så genuint mycket om, men där båda har sin ”klick” så man liksom inte släpper in varandra till 100%. Och sedan har jag liksom de flesta – många tjejer jag gärna hade blivit bästis med men tiden räcker inte till. Och slutligen bekantskaper som jag inte lägger allt för mycket energi i.

När jag var singel tänkte jag ofta på att meningen med livet inte var en snubbe, utan det var ens tjejkompisar. Att killar hade en funktion, men att den viktigaste funktionen fyllde kvinnorna i ens omgivning. Och jag kanske inte tänker lika extremt idag, men jag har burit med mig det tankesättet. Att inte glömma bort tjejkompisar bara för att jag skaffar en kille. Att dem är kvalificerade precis lika högt som min kille. Delad förstaplats. Tiden kanske inte räcker till, men jag vill att de ska känna hur mycket dem betyder för mig ändå. För när allt kommer omkring är dem obrytbara.

Skulle min kärleksrelation fallera idag räknar jag iskallt med att flytta ihop med någon utav mina vänninor. Det är lite därför husköpet ska bli extra roligt, för då kan jag bo ihop med min karl och mina bästa vänner samtidigt haha!!

Min senaste nära vänner (sedan ett halvår tillbaka) är Mickan och Sanja ifrån Göteborg. När vi kom varandra nära insåg jag att dem var de sista pusselbitarna som saknades bland mina vänner. Gänget blev komplett. Och den känslan var helt fantastisk. Befriande. Stärkande. Jag känner mig otroligt STARK tack vare mina vänner. Inte för att dem har gjort något speciellt, utan bara för vetskapen att dom fångar mig och stöttar mig igenom ALLT.

I tidigare vänskaper har jag undanhållit saker som varit för känsliga, inte släppt in. För jag var så rädd att dem skulle ta en liten del av mig och försvinna. Men så ser jag inte på det idag. Skulle dem försvinna har dem ju fått en bit av vem jag är Idag. Och det är inget fel i det. Det är livets gång. Alla vänskaper man har är ju inte heller livslånga.

En annan tjejkompis, Emelie, vars bröllop jag ska på i sommar, vi har hittat varandra nu. Vi har vuxit ikapp liksom trots att vi har känt varandra i säkert fem år nu. Vi har insett att vi levt sida vid sida av varandra under en lång tid, men att det är först nu livet verkligen fört oss samman. Och jag hoppas verkligen att vi får mer tid ihop framöver.

 
Och så är det ju ibland. Att man oskyldigt har vetat vilka varandra är, men att ens livssituationer en dag korsar varandra. Finns det energi över då att portionera ut så blir man ju vänner. Jag är övertygad om att jag har många kvinnor runtom mig om jag kommer hitta lite senare i livet. Kanske att man blir mammor samtidigt och finner varandra. Och det är en sån himla befriande tanke tycker jag. Att man har sitt gäng idag, och sedan sköter livet resten. Jag kommer att springa in i kvinnor som får mitt hjärta att slå volter, och timear det då blir vi vänner på stört. Men att man inte behöver JAGA kompisar.

Tjejkompisar är det bästa som finns, och ett ämne jag aldrig tröttnar på att tänka på eller prata om. Kanske borde starta en podd om vänskaper haha.

Har ni samma syn på vänskaper som mig? Om inte, hur tänker ni? Jätteintressant att veta ju <3