Idag är jag nedstämd. Låg. Jag fattade inte varför först, men när jag började känna efter så kom minnena tillbaka. Många grejer som jag hade förträngt. Skrev ihop några ord och det är det enda jag hittills har kunnat formulera idag. Blev ledsen och skrev till P. Det känns konstigt att jag kan gå ifrån livspepp deluxe 2.0 till sådan nedstämdhet. Ikväll ska vi sträckkolla på Torka aldrig tårar utan handskar på SVT i alla fall, det ser jag fram emot. Ny dag nya tag imorgon! Puss mina älsklingar. Hoppas fan inte att ni har blivit bedragna någon gång, för det suger och sätter sig längre in i benmärgen än vad man kanske förstår själv.
Såhär skrev jag:
”Jag känner igen den direkt. Den där ilande magkänslan som får håret på armarna att resa sig. Som plötsligt ger mig en klump i halsen så att det blir svårt att svälja. Det känns precis som när jag åker berg och dalbana i den värsta nedförsbacken, och det går så fort att jag inte ens kan skrika. Istället vänder jag skriket inåt, och hela magen slungas om. Och när vi åker den tvära svängen uppåt igen, så pirrar det hela vägen från tårna upp i hårbotten. Precis så känns den där ilande magkänslan, fastän att jag inte sitter i en karusell. Jag står på marken och tittar på mitt liv.
För varje gång jag får den här känslan i magen slungas jag tillbaka till den senaste gången jag kände den.
Som när jag såg killen jag hade träffat i fem månader, plötsligt sitta på andra sidan arenan och kyssa en annan tjej. Precis på samma sätt som han hade kysst mig bara någon timme innan.
Eller när min magkänsla krampaktigt vägledde mig till att titta i dejtens inkorg när han var på toaletten… Och för varje app jag öppnade kryllade det utav konversationer med andra tjejer. Det var samma kväll som jag skulle presenteras för hans familj, och trodde att det vi hade var på riktigt.
Eller när jag stod där på trottoaren, efter en helkväll tillsammans med en ny snubbe som kysste mig godnatt, och två dagar senare kom det upp en Facebookstatus om att han åkte utomlands med en annan tjej. Hon jag hade frågat om, men som han förnekade.
Eller den där gången när jag skulle gå och lägga mig i en killes säng som jag hade dejtat i ett år. Och när jag la mig så såg jag i ögonvrån att sängen jag hade bäddat innan jag åkte hemifrån, nu
var fylld utav smink. Någon annans smink på min kudde.
Eller den där gången i skolan när jag öppnade ett mail ifrån en tjej jag inte kände, som sa att hon hade gått hem med min kille när vi var tillsammans. Och alla de där pusselbitarna föll på sin plats.
Eller när en helt vanlig tjej kunde ge en kalla kårar, för man visste att det inte bara var en vanlig skål hon och min kille visade upp på sociala medier. Det var så mycket mer.
Innerst inne så har jag aldrig blivit chockad. Inte en enda gång faktiskt. Jag har känt det i magen hela tiden, hur verkligheten ligger till. Den där ilande känslan. Att det visst är något, fastän han säger motsatsen. Men trots det har livets klyvts itu när bilden har klarnat. Och jag har tappat fotfästet och försvunnit långt långt ner. I en karusell som aldrig vänder och åker uppåt igen.”
Det är svårt att minnas såna här saker, för jag vet inte hur jag ska hantera dem. Eller jag gör ju inte det, hanterar dem, eftersom att jag hade förträngt allt det här. Hur berättar man det för sin kille idag? Att oavsett vad han säger så är det svårt att lita på. ”Jag skulle aldrig…”, ”Du kan vara lugn”, ”Oroa dig inte”. Det är saker som alltid har lovats men aldrig har hållits, långt långt innan han kom in i bilden. Min magkänsla har väldigt sällan fel, och jag hoppas innerligt att jag aldrig får den besvarad igen. Och jag vill ju inte att han inte ska känna sig litad på. Att jag ältar min historia eller att jag fortfarande tänker på de här snubbarna. För det gör jag ju inte. Det som slår mig ibland, är att jag har blivit sviken så. Och jag vet att det måste få vara okej att känna så. Även om jag helst av allt inte vill tänka på det alls.
Hej Ellinor! Jag är den som alltid läser men sällan kommenterar. MEN det här inlägget berörde mig något enormt för igenkänningen är total. Jag förstår precis vad du menar med den ilande magkänslan, och hur den ALDRIG haft fel. Jag har blivit bedragen, förlåtit och sedan blivit bedragen igen. Idag undviker jag att dejta men försöker ta små, små steg för att lära mig att lita igen. Jag vill bara säga att du inte är ensam, vi är bara två av tusen. Men det finns hopp! Din kärlek med P (även om allt inte syns genom skärmen) får mig att våga tro. Kramar!
Hej Ellinor! Jag är den som alltid läser men sällan kommenterar. MEN det här inlägget berörde mig något enormt för igenkänningen är total. Jag förstår precis vad du menar med den ilande magkänslan, och hur den ALDRIG haft fel. Jag har blivit bedragen, förlåtit och sedan blivit bedragen igen. Idag undviker jag att dejta men försöker ta små, små steg för att lära mig att lita igen. Jag vill bara säga att du inte är ensam, vi är bara två av tusen. Men det finns hopp! Din kärlek med P (även om allt inte syns genom skärmen) får mig att våga tro. Kramar!
Åh känner igen mig så mycket i din text, aldrig kommenterat tidigare men blev så berörd. Så många gånger man blivit bränd och chocken över att killarna man dejtat inte var den man trodde de var. Att man trott man var den enda men tydligen fanns det fler. Det där med att (tyvärr) kika i killens inkorg och diverse appar i mobilen och mötas av världens chock, finns ingen värre känsla. Jag dejtade en kille i 6 månader, bodde i stort sett hos honom. Kände att något var fel och magkänslan har så ofta rätt, inne på samma dejtingapp som vi träffats på och som jag raderat för längesedan, där bokstavligen kryllade det av andra tjejer, kändes ofattbart hur han kunde ha pratat med alla dem samtidigt, att också se att det ofta skedde på vissa helgkvällar när jag jobbade gjorde extra ont. Har fler exempel på när man blivit så sjukt sårad att man trott att man aldrig mer ska kunna lita på en framtida partner. När man blivit sviken så många gånger så sätter det sina spår, är sambo med världens bästa kille nu som är helt annorlunda än tidigare killar och vet verkligen innerst inne att han aldrig skulle vara otrogen eller svika, han har för hög moral och avskyr otrohet lika mycket som jag. Men tror det bästa är att vara ärlig och känna att man kan prata om det, min pojkvän vet om allt och han förstår och är stöttande om jag får en dålig spök-känsla i huvudet.. Och det gör allt så mycket lättare verkligen. Men det är verkligen tråkigt att känna att av alla killar jag dejtat så är han den enda som aldrig fått mig att tvivla men han är den som ibland kan bli påverkad av deras skitiga beteende. Viktigt att komma ihåg att för varje dålig kille så finns det minst en bra <3 Alla är inte likadana
Åh känner igen mig så mycket i din text, aldrig kommenterat tidigare men blev så berörd. Så många gånger man blivit bränd och chocken över att killarna man dejtat inte var den man trodde de var. Att man trott man var den enda men tydligen fanns det fler. Det där med att (tyvärr) kika i killens inkorg och diverse appar i mobilen och mötas av världens chock, finns ingen värre känsla. Jag dejtade en kille i 6 månader, bodde i stort sett hos honom. Kände att något var fel och magkänslan har så ofta rätt, inne på samma dejtingapp som vi träffats på och som jag raderat för längesedan, där bokstavligen kryllade det av andra tjejer, kändes ofattbart hur han kunde ha pratat med alla dem samtidigt, att också se att det ofta skedde på vissa helgkvällar när jag jobbade gjorde extra ont. Har fler exempel på när man blivit så sjukt sårad att man trott att man aldrig mer ska kunna lita på en framtida partner. När man blivit sviken så många gånger så sätter det sina spår, är sambo med världens bästa kille nu som är helt annorlunda än tidigare killar och vet verkligen innerst inne att han aldrig skulle vara otrogen eller svika, han har för hög moral och avskyr otrohet lika mycket som jag. Men tror det bästa är att vara ärlig och känna att man kan prata om det, min pojkvän vet om allt och han förstår och är stöttande om jag får en dålig spök-känsla i huvudet.. Och det gör allt så mycket lättare verkligen. Men det är verkligen tråkigt att känna att av alla killar jag dejtat så är han den enda som aldrig fått mig att tvivla men han är den som ibland kan bli påverkad av deras skitiga beteende. Viktigt att komma ihåg att för varje dålig kille så finns det minst en bra <3 Alla är inte likadana
Otroligt berörande text! Tror de flesta som blivit bedragna känner igen känslan så väl. Kram!
Otroligt berörande text! Tror de flesta som blivit bedragna känner igen känslan så väl. Kram!
kärlek till dig vackra fina du. <3
kärlek till dig vackra fina du. <3
Åhhhh asså finaste finaste ellinor. Jag brukar inte läsa bloggar så ofta men när jag väl gör det sä tänker jag alltid på dig och går in här. Du är så himla fin! Det är nått med dig som gör att jag bara blir så varmt i hjärtat när jag går in här. Tack för att du är du ❤️❤️❤️
Åhhhh asså finaste finaste ellinor. Jag brukar inte läsa bloggar så ofta men när jag väl gör det sä tänker jag alltid på dig och går in här. Du är så himla fin! Det är nått med dig som gör att jag bara blir så varmt i hjärtat när jag går in här. Tack för att du är du ❤️❤️❤️
Det här var den sjukaste texten någonsin. Gåshud hela vägen genom texten! Så berörande och igenkännande. Att du kan beskriva och förmedla en så stark känsla. Du är ett geni!
Det här var den sjukaste texten någonsin. Gåshud hela vägen genom texten! Så berörande och igenkännande. Att du kan beskriva och förmedla en så stark känsla. Du är ett geni!
Jag känner igen mig 110%. Ibland vill jag prata om det med min nuvarande pojkvän (som är världens finaste och aldrig gett mig ”känslan”) men vill inte att han ska misstro mig. För precis som du säger, det är inte snubben man tänker på utan att man blivit sviken så, och så jävla besviken och sårad. Så skönt att du skriver detta för jag har väl trott att jag är smått knäpp som kan tänka på det ibland, även fast det hände för 3 år sedan. Men man glömmer aldrig vad man kände, Aldrig… och man skulle göra vad som hälsa för att aldrig känna så igen. Vilka människor det finns omkring oss, så själviska.
Jag känner igen mig 110%. Ibland vill jag prata om det med min nuvarande pojkvän (som är världens finaste och aldrig gett mig ”känslan”) men vill inte att han ska misstro mig. För precis som du säger, det är inte snubben man tänker på utan att man blivit sviken så, och så jävla besviken och sårad. Så skönt att du skriver detta för jag har väl trott att jag är smått knäpp som kan tänka på det ibland, även fast det hände för 3 år sedan. Men man glömmer aldrig vad man kände, Aldrig… och man skulle göra vad som hälsa för att aldrig känna så igen. Vilka människor det finns omkring oss, så själviska.
Ellinor, Ellinor, Ellinor! Enda gångerna jag kommenterar inlägg är när de berör och av nån anledning är det alltid dina. De träffar rätt i hjärtat, sätter ord på känslor man inte själv kan beskriva. Jag är så tacksam för det! Tacksam över att kunna kika in på din blogg och läsa dina inlägg som får en, på gott och ont, att känna sig mindre ensam i smärtan. Fortsätt med det du gör! ❤️
Ellinor, Ellinor, Ellinor! Enda gångerna jag kommenterar inlägg är när de berör och av nån anledning är det alltid dina. De träffar rätt i hjärtat, sätter ord på känslor man inte själv kan beskriva. Jag är så tacksam för det! Tacksam över att kunna kika in på din blogg och läsa dina inlägg som får en, på gott och ont, att känna sig mindre ensam i smärtan. Fortsätt med det du gör! ❤️
Åh, tårarna bara rinner! Dels för att veta hur illa behandlad du blivit av tidigare killar men också för att du satte ord på hur jag själv har känt. En text som berörde extra mycket, kände igen mig som bara den i de du förklarar. Kram
Åh, tårarna bara rinner! Dels för att veta hur illa behandlad du blivit av tidigare killar men också för att du satte ord på hur jag själv har känt. En text som berörde extra mycket, kände igen mig som bara den i de du förklarar. Kram