Att bli vuxen snabbt

Jag drömmer väldigt ofta om att jag bara skriker. Jag skriker och skriker och skriker tills rösten spricker. Min puls är snabbare än vanligt och jag undrar om det är nu jag ska dö. Jag ser inget för att alla tårar skymmer sikten. Panikångesten har nått sin topp.

Och det här drömde jag inatt också. Hur jag låg ihopkurad på golvet i vår hall och kippade efter luft. Jag drömde att P hade lämnat mig för någon annan och dragit. När jag sedan vaknade av ett ryck började jag gråta på riktigt och P fick hålla om mig.

Att bli bedragen som jag har blivit lämnar inga glada minnen efter sig. Ingen man tänker tillbaka på och saknar. Det enda som blir kvar är det där svarta tomma hålet inuti en som äter upp allt fint, snällt och vackert människor har att säga om en. Det där svarta hålet som hela tiden trycker ner mig på jorden och aldrig vill att jag ska känna mig bra nog. Dessutom vet jag ju, att enligt statistik så kommer P och jag inte att leva ihop för resten av våra liv. Jag vet att det är destruktivt att säga så, men jag tycker att det är naivt att leva i en tro på att äktenskap varar för alltid utan vidare ansträngning eller motgångar. Vi kommer att få det kämpigt en dag.

Imorse när P pussade på mina blöta kinder och jag frågade varför jag aldrig känner att jag duger, så svarade han något som jag aldrig har reflekterat kring. Han undrade ifall det inte berodde på att jag har utvecklats som människa väldigt mycket – på väldigt kort tid. Och det kanske stämmer? För på 2,5år har jag gått ifrån att ligga minus på kontot till att kunna spara ihop till en lägenhet och sedan ett hus i Stockholm året därpå. Jag får otroligt mycket positiv feedback ifrån kunder och många föreläsningsförfrågningar. Dessutom står jag med benen mellan två olika vägar, där båda kommer att kräva väldigt mycket av mig. Så pass mycket att jag inte vet om jag klarar av det.

Det kanske inte är konstigt att jag har dålig självkänsla då? Alldeles nyss klarade jag inte av att ens ta hand om mig själv? Jag söp skallen av mig varje kväll och låtsades som att det inte fanns någon morgondag fram tills att jag träffade P. Och plötsligt har jag fonder att hålla koll på, viktiga försäkringar att sortera på kontoret, större läskigare avtal att läsa igenom, ett hus som ska tas hand om och betalas för varje månad. Dessutom har jag ingen fast lön längre. Det kanske inte är konstigt att jag blir rädd. Rädd för att misslyckas, för att leva upp till förväntningarna och kraven jag har på mig. Rädd för att inte vara den där personen jag utger mig för att vara. Jag gick från ungdom till vuxen över en natt. Och jag klagar inte över det. Men det gick snabbt. Och det kanske inte är konstigt att jag känner såhär.