Herregud vilket dygn. Igårkväll fick jag migrän, jag får alltid det när jag slappnar av efter en stressig period/har gått igenom något känslomässigt jobbigt. Det har varit tufft att läsa era historier, och jag har verkligen insett hur många barn därute som far illa. MEN jag har också insett att HERREGUD vilken drivkraft och vilka superkrafter man får av att tvingas gå igenom den här sorgen som barn. Det är som uppgjort för att man ska klara av allt man drömmer om som vuxen. Vi blir byggda och rustade för att klara oss vad som än händer, för det har vi gjort sedan vi var små. Men det är klart att det tär på en att försöka hålla en sorg hemlig. Både för andra men många gånger för sig själv också. Det är så tabubelagt med trasiga familjer.
Även fast det kändes extremt privat att dela mina familjeanlägenheter med er igår så var det en sån himla lättnad att jag blev bemött med igenkänning och förståelse. Det hör faktiskt inte till vanligheterna när man pratar med andra om sånt här, och många gånger känner man sig väldigt ensam i sorgen. Ofta pratar jag inte om det heller för jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Vilket ofta är en vanlig reaktion, ”stackars dig” typ. Men om det är någon det är synd om är det väl i så fall min pappa? Och efter igår känns det som att fler förstår det.
Och jag ville bara säga att – idag känner jag mig precis sådär på insidan. Den tunga ryggsäcken fylld av sten är utbytt mot en lätt mantel. Jag är fylld av kraft och energi och har blicken framåt. Nu satsar vi på att ha en grym dag, okej? <3 Kram på er mina fina, underbara, fantastiska människor som läser den här bloggen. Ni förändrar mig och mitt liv till det bättre varje dag <3 Tack.