Idag åkte jag hem till Ditte för att gå på henne och hennes man Davids lansering utav deras nya kaffe!! Beans And Brains kommer det att heta (och släpps till försäljning inom kort). Syftet är så vackert och fint att jag nästan får ont i kroppen, så nu tänkte jag berätta lite mer.
David och Ditte har nämligen en dotter som heter Della, som föddes med en hjärnskada. David har jobbat inom kaffebranschen i hela sitt liv, så när dem bestämde sig för att starta det här tillsammans – var målet självklart. GOTT och bra kaffe – där en del av summan ska skänkas till just Hjärnfonden. Och specifikt till att hjälpa barn. Herregud deras arbete är så beundransvärt. Både med Beans & Brains, men också med Della. Jag beundrar dom så så innerligt <3
Hjärnfonden stöttar forskning inom hjärnskador likt Dellas, men också beroendesjukdomar (tex alkoholism), psykisk ohälsa, alzheimers, stroke, ALS, ätstörningar, epilepsi och NPF diagnoser (tex ADHD, autism). Ja, i princip alla sjukdomar som berör hjärnan med andra ord. Vilket jag faktiskt inte visste, att dom arbetade så brett alltså.
Genom åren är det så många hundratals miljoner som har skänkts till forskningen inom dessa sjukdomarna. Och två personer som har drabbats, men som också har fått hjälp – är jag och P.
För det är ju ingen nyhet att jag för 1,5 år sedan fick en ADHD-diagnos, som jag i perioder verkligen lider utav (medan jag i andra perioder inte märker av den). Men det är inte alltid lätt. Men något ni kanske inte visste, är att min älskade älskade P fick en stroke och blev halvkroppsförlamad när han var 24år. Lika gammal som jag är idag… Han vaknade upp en morgon och kunde inte ta sig upp i sängen… Och efter det började månader av träning för att få tillbaka sitt liv igen. Lära sig att gå på nytt, springa, hålla i en kopp kaffe och le med båda sidorna av munnen… Det är helt otroligt ju, att han faktiskt kan stå på benen igen<3 Jag blir helt gråtfärdig av stolthet när jag tänker på det. Och jag är så tacksam <3 För flera på hans avdelning klarade sig nämligen inte lika bra som honom….
Idag är P frisk, men det har varit många år av kämpade. Det som är hemskt i den här, är att symptom visade sig flera år i förväg, men läkarna tolkade det som migrän. Tänk om dem hade haft lite mer kunskap om att få en stroke i så ung ålder, då kanske det här aldrig hade behövt hända.
Därför är Hjärnfondens forskning extra viktigt för både mig och P, som ni kanske förstår. Eftersom att deras pengar har gjort det möjligt för oss båda två att få hjälp. För utan forskningen så hade vi inte det.
Nej det här är tufft att skriva om känner jag… Jag blir lite darrig på fingrarna av att prata om både P’s stroke, men också min ADHD. Kanske också för att jag har det extra tufft just nu. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit de senaste veckorna, och bett P att ställa upp. Jag har haft lite väl mycket på jobbet de senaste veckorna, och med dålig sömn och stress på det så lägger hjärnan av ibland. Speciellt om jag inte tar några pauser och bara trycker i mig medicin. Vilket jag tyvärr har gjort.
(Är hjärnan trött så kanske man inte ska ta tabletter som pushar hjärnan fastän den inte orkar. Det är som att telefonen dör och när man har laddat upp den till 2% batteri så hurrar man och kör på fastän man egentligen inte pallar).
Många tror att ADHD är något fysiskt. Alltså att man har svårt att sitta still, svårt att knipa igen munnen och kanske att man blir aggressiv när man är arg. Men så är det inte alls för mig, utan det sitter i huvudet. Och medicinen jag tar hjälper min hjärna att hålla i ordning alla tankar och allt som man SKA hålla koll på som vuxen människa. Hålla hjärnan i schack helt enkelt.
Men just nu, när hjärnan är ”trött” som jag kallar det, så hjälper inte medicinen. Jag har svårt att vara närvarande, jag missar saker, glömmer bort tiden, har svårt att planera, strukturera jobbet, påbörja saker, göra klart saker, fokusera på en sak, hålla ordning, ha tålamod, ha ett jämnt humör, somna på kvällen, gå upp på morgonen, prioritera rätt saker, inte fastna helt maniskt i andra saker etc etc.
Saker som spontant kanske inte låter så allvarliga, men som i slutändan kan få tråkiga konsekvenser. Jag kämpar hårdast för att det inte ska gå ut över jobbet, så då blir det en extra hård smäll privat. Och det är tufft att göra andra besvikna. Eller ja, det gör mig fruktansvärt ledsen.
Dagens event var i alla fall ett uppvaknade ifrån min sida, och att verkligen ta tag i det här. De senaste veckorna har jag TAGIT BORT alla pauser jag har kunnat i jobbet. Fast det är nu jag behöver dem som mest… Kaffepauserna i skogen med Bruno. Fikorna med kompisar. Luncher i stan. Fikor med P. Jag minns inte ens senast jag INTE jobbade samtidigt som jag åt middag/kollade på tv/gick och la mig med P. Och nu måste det bli ändring på det. Jag måste låta min hjärna få vila.
Så från och med imorgon ska jag TA EN SAK I TAGET. Inte försöka multitaska – för jag kan inte det ändå haha! Utan bara fokusera på en sak. Och ta fler kaffepauser!!! Både själv men också med andra. För att tvinga andra att också ta pauser. Vi dricker väldigt mycket kaffe här hemma, och just kaffe som dryck är väldigt intressant tycker jag (precis som jag är intresserad utav öl). Hur stor skillnad det kan vara på smaker och vad man själv kan göra för att få till den där perfekta koppen…
Så att samma sekund som Beans and Brains (fyndigt namn va?!) lanseras så kommer jag att beställa kaffe ifrån dem. Ju fler som gör det, ju större chans är det att dem kommer in på matbutiker – och desto mer pengar skänks till hjärnforskningen. Jag kommer ju ändå att köpa kaffe, och då kan jag lika gärna skänka en slant till forskningen. Och specifikt forskningen för barn (som Beans and Brains har valt att fokusera på).
Det finns så OTROLIGT mycket att säga om just Beans and Brains arbete, hur vi konsumerar kaffe och hur mycket Hjärnfonden betyder för mig (men också 1/3 av Sveriges befolkning då det är så många som blir drabbade). Jag hoppas verkligen att det Ditte och David kommer att göra skillnad i kaffeindustrin, men också inom hjärnforskningen. Nu ser vi till att supporta dem tycker jag!
Halli hallå mina fina! Hoppas ni hade en magisk helg? Det hade jag! Nästan så att jag fortfarande är bakis haha.
Är glatt en bloggläsare som egentligen inte vet speciellt mycket om dig, men jag vill tipsa om boken ”när mallen inte stämmer” http://hedevagpedagogik.se/nar-mallen-inte/
Det är en bok som egentligen riktar sig till föräldrar och yrkesverksamma som möter individer med bland annat ADHD, boken är väldigt pedagogisk och förklarar vad det inte är som fungerar alla gånger och hur vissa individer kan få hjälp.
Omg tack!! Måste beställa hem direkt. Om inte annat får väl min kille läsa den hahaha <333 PUSS
Jag håller alla tummar för att din lilla familj med Bruno får vara friska.Du jobbar i en tuff och hektisk branch och det sliter nog på både kropp och själ.Sätt ett tidsmål,låt säg fem år att du jobbar som du gör nu och sparar undan och investerar förståndigt så mycket du kan för det tempot som du nu håller misstänker jag att man inte kan hålla för så långe.Du är fortfarande ung och tål påfrestningar men det kommer en tid när du skall dra ned lite på tempot.
Jag dricker inte mycket kaffe och det jag dricker är ett väldigt finmalet kaffe som kokas i en kaffekittel,typ turkiskt/grekiskt med mycket socker i.Godare kaffe finns inte i Sverige.Fast nu blev man ju ändå nyfiken på Beans for Brains så man får väl kolla upp det och hålla utkik.Se till att hålla dig på banan,du sprider glädje med din blogg Ellinor!
….och ja,Hjärnfonden kommer jag absolut att stötta under alla omständigheter.
Bra! För Hjärnfonden är såååååå såååååå viktig!! <3
vilket bra inlägg , jag vill definitivt köpa massa kaffe !!! Vart köper jag ? bästa julklappen ever 🙂
I let you know så fort dom släpps!!! <3333
Wow, vilken gripande text! En mening jag reagerade starkt på var om din sambos stroke som kunde identifierats tidigare om inte läkarna beskrivit det som migrän. Jag hade en traumatisk upplevelse igår när jag åkte akut in till sjukhuset i tro om att något stod fel till i huvudet. Jag är medicinerad för migrän men mina symptom nu var annorlunda än mina vanliga migränanfall. Beslutades att göra en CT röntgen för att utesluta risk för stroke. Tiden före & under röntgen var som mitt liv låg i en våg, mitt liv före den här dagen & mitt liv efter. Omöjligt att jag som 25-åring kunde drabbats av stroke. Så rädd jag var. Oavsett så skrevs jag ut från sjukhuset med ett kraftigt kraftigt migränanfall, & med en spruta Imigran i magen senare var jag hemma i min säng igen. Men oron för att den nya huvudvärken & symptomen är något annat är kvar inuti mig.
Så därför skulle jag så gärna vilja veta vilka symptom din kille hade under tiden han diagnostiserades med migrän före hans stroke? Fullt medveten om att det är personligt från person till person (& din kille kanske inte ens vill dela sina erfarenheter) men det skulle verkligen hjälpa en ung tjej & en orolig själ!
Ta hand om er & kram <3
Vänliga hälsningar,
Molly
Vilket bra inlägg! Inte bara just för kaffets skull och forskningen. Utan oxå för hur viktigt det är att påminna sig själv, och andra, hur viktigt det är att stanna upp och ta pauser. Benen blir trötta när man står/går/springer och behöver vila. På samma sätt är det med hjärnan, den behöver oxå vila ❤️
Verkligen verkligen verkligen <3 Så så såååååå viktigt med vila <3
Hej Ellinor!
Tycker väldigt mycket om dig och din blogg men har reagerat senaste tiden på att det känns som du använder väldigt mycket clickbaits, någonting som jag tyvärr uppfattar som negativt. När du skriver ut på din instagram att ”min kille har fått en stroke” så blir jag ju ledsen och tänker på er tills jag kommer hem och kan läsa inlägget för att se att det var flera år sen, inte för att det gör det mindre hemskt så klart, men man känner sig ändå lite… lurad? Eller lurad är väl fel ord också men jag tror du förstår, självklart blir man glad för att din kille inte fått en stroke nu men inlägget på instagram sände ut någonting annat. Eller när du skrev någonting med ”Vi har gått minus 200 tusen på huset” och sen läser man inlägget och inser att det var att ni kunde ha gått back pengarna, men inte gjorde det. Jag ser att många bloggare använder just clickbaits men från mitt håll som läsare så uppskattas det inte.
Som sagt vill inte sprida någon negativ stämning här för din blogg är en av mina favoriter så hoppas du inte tar det fel <3 Stor kram!
Hej fina!! Jag förstår <3 Jag testar ju olika hela tiden 🙂 Oftast länkar jag inte alls, ibland skriver jag bara "läs om min dag här – swipe up", ibland skriver jag rubrikerna på inlägget och ibland skriver jag en helt ny "rubrik" på IG stories. Och alla sätten når ut till olika människor. Alla uppskattar olika. Det som är trist, är att det ofta behövs en clickvänlig rubrik för att folk ska läsa. Rubriken hade inte behövts (jag håller med dig, för inlägget är ju lika viktigt och intressesant ändå). Men för att många ska klicka sig in här så BEHÖVS den. Annars missar dom inlägget i alla fall. Vilket JAG också tycker är astråkigt. Mediabranschen ser ju ut såhär (tidningar/youtube/blogg osv), och såna click bait rubriker är det som får tittare/följare/läsare att stanna upp mitt i allt brus och faktiskt klicka sig in. Jag är i valet och kvalet hur jag ska göra, och testar som sagt olika hela tiden.
Hoppas du förstår det från min synvinkel??? Men jag tycker mest att det är trist att det ska behövas (för det gör det). KRAAAM och tack för genomtänk fin kommentar – jag förstår att du menar väl! KRAM <3
Helst av allt skulle jag inte heller jobba såhär (nu har ju min kille fått en stroke, och i det här inlägget håller jag inte alls med – dock förstår jag dina tankar helt kring värmepumpen).