Brunos skällande – vad ska vi göra?

Godmörra fellas! Vet ni vad jag läste igår? Att ”Dom som är gladast i dessa karantäntider är alla husdjur” – och det är ju verkligen så sant. Haha Bruno tycks nog vid en första anblick vara kaxig (pga skäller när någon kommer hit tex). Men egentligen är han Sveriges största fegis hahaha. Om någon går fram till honom för att hälsa när han skäller så springer han direkt därifrån och ställer sig bakom mig och P.

Det här med skällandet har ju verkligen varit (läs ÄR) en jobbig grej. Som vi t.o.m har träffat en hundtränare/hundteraput flertalet tillfällen för att få bukt på. Vi testar ju olika saker hela tiden, och det som har funkat bäst hittills är att be honom att gå och sätta sig i korgen. Och sen ge godis som beröm. Då kommer han oftast av sig lite och glömmer bort varför han skällde. Men generellt sätt så skäller han för att han blir genuint rädd. Men springer det förbi en katt utanför huset så är det ju inte av rädsla han skäller direkt haha.

Men det där med ”korgen” funkar verkligen inte alltid. Han är så FÖRBANNAT envis. Säger man ”nej” med suuur röst så tar han svansen mellan benen och tittar ”under lugg”. Men går vi därifrån så ligger han och ”muffar” ändå (som vi kallar det). Då är det inga skall utan då låter det såhär: ”moff moff! Moooff. Moooff” bokstavligt talat.

Dom säger ju att mycket sånt här är en mognadsfråga. Och vi kämpar ju verkligen på. Men tyvärr har vi ju fönster prick överallt och det är dem som förstör. Är vi i en lägenhet utan fönster från golv till tak så skäller han inte. Och drar vi ner persiennerna här hemma så skäller han aldrig heller. Men om folk går förbi på gatan så skäller han dock enbart (numera! Yay framsteg!) om det är en okänd hund som passerar eller någon som beter sig konstigt. Vi hade inte alls problem med det här i början… Tills några barn längre ner på gatan började komma hit och skrämma honom/reta honom. Som sprang in på vår tomt och gömde sig utanför våra fönster där han låg och sov. För att plötsligt bara börja RÅBANKA på fönstret så han vaknade och blev vettskrämd.

Jaja det är ju bara att kämpa på! Är lite nojig över hur det kommer bli när vi sätter upp staket dock. Vi vill ju absolut inte att han bara ska stå ute och skälla på minsta löv som rör sig? P tror dock inte att det kommer vara något problem så fort han har vant sig vid allt utomhus.

Aja det jag skulle komma till var ju i alla fall att han är en riktig fegis. ”En känslig liten kille” som min mamma brukar säga. Så fort han blir ledsen (om P har skällt på honom eller om någon okänd ryter ifrån) så ställer han sig direkt på bakbenen för att få komma upp i mitt knä. Likadant när han blir trött. Då vill han ha närhet och mys. Helst ska han då borra in sin nos mellan min axel och haka och ”gömma sig”.

Lilla gubben. Alla husdjur visar ju på något sätt beteenden som upplevs som ”mänskliga känslor” i olika situationer. Att dom skäms vid utskällning eller ylar av glädje när dom blir lyckliga tex. Men Bruno beter sig verkligen EXAKT som en trotsig 3åring.

Ni vet: blir sur och börjar ”prata” om han inte får mer godis. Eller när han blir sur och bokstavligt talat vänder ryggen till och VÄGRAR kolla på en/lyssna på tilltal. Alltså minst 10gånger om dagen får han mig att GAPSKRATTA högt för att han beter sig så mycket som ett barn. Alltså hahaha.

Aja nu ska jag och P städa hela huset. Ebba, Erik och älskade lilla Ingrid kommer hit för att äta korv i solen. Pöss!