Här om kvällen kom beskedet

Utdrag ur min dagbok, skrivet för fyra dagar sedan.

”Jag står i köket och lägger ner telefonen i fickan igen. Tar ett djupt andetag och samlar mod till mig.

Hon skrev att jag gärna fick ringa upp. Att hon inte ville förstöra min semester med att bara berätta. Så jag fick välja själv när jag ville ringa tillbaka för att höra om allt som hade hänt. 

Jag går några stapplande varv i köket medan jag nervöst guppar William i bärselen, upp ner upp ner, upp ner upp ner. 

Jag orkade inte ringa tillbaka. Inte nu. Det var min första semestervecka efter en tuff och ansträngd vår. Äntligen skulle jag ju få andas ut.

Jag guppade, upp ner upp ner.

Jag plockar upp telefonen igen. Smset hade inkommit för tio minuter sen. Jag måste ringa tillbaka.

Värdparet hade dukat upp långbordet i vardagsrummet. Maten stod rykande färsk på middagsbordet och det var bara ljusen som skulle tändas och vinet som skulle hällas upp, men annars var allting klart. 

Jag viskade till P att jag ”kommer snart, vänta inte på mig” innan jag smet ut igenom ytterdörren.

Nu stod jag på grusuppfarten och det var mycket kyligare ute än igår, fastän det hade varit soligare idag.  Jag plockade upp telefonen och ringde det senast missade samtalet. Nu var min puls så hög att jag inte ens hörde ringsignalerna. 

Upp ner upp ner. William höll på att somna i famnen nu.

Personen på andra sidan luren svarade och började långsamt och metodiskt att berätta. Och sen kom det. Beskedet. Det där som jag har varit rädd för att höra i nästan hela mitt liv. Det kom nu. 

Jag blev yr, tappade balansen och fäste blicken på rosenbusken för att inte falla omkull. Jag började gå i cirklar för att fokusera på någonting annat, men gruset gjorde ont under fötterna. Stenarna var så stora och kantiga och jag funderade på om dom alltid hade varit det? 

”Vad hände när ambulansen kom?” sa jag, och personen på andra sidan luren grät medan hon berättade. Det hade varit fullt av blod överallt, fick jag veta.

Upp ner upp ner.

Det var svårt att andas nu.

P kom ut genom dörren och såg mig på håll. Jag torkade bort snor och tårar med ovansidan av min arm och pekade på William medan jag mimade ”ta honom”. 

När killarna försvann in till gästerna igen så fick jag de sista detaljerna. Jag grät okontrollerat nu. Hon också. P kom ut med en tjocktröja och jag bad honom att gå in igen.

Efter några minuter la vi tillslut på. Det var tur, för jag orkade verkligen inte höra mer.

När samtalet var avslutat och jag hade lagt ner mobilen igen, så föll jag ihop där på uppfarten medan jag hulkgrät.

P kom utspringandes och fångade upp det sista som fanns kvar av mig. Jag var ju där, fast jag kände mig inte levande längre.”

Mitt liv är lite rörigt nu. Men vi kommer att komma på fötter igen. Vi måste det.