Det är krig i Ukraina

Jag har alltid mått väldigt dåligt av att se barn fara illa. Men sen jag själv blev mamma, har jag istället börjat se ett barns lidande från mammans perspektiv. Och just nu, gör den känslan mig totalt lamslagen. Jag är förlamad av smärtan jag känner för alla mammor nere i Ukraina.

Jag kan inte sluta tänka på alla mammor som just nu tvingas föda under kaotiska förhållanden utan riktig vård och fungerande sjukhus.
Alla mammor som ställer upp som volontärbarnmorskor och försöker hålla nyfödda vid liv, trots att dem har egna barn att ta hand om.
Jag tänker på alla mammor som tvingas säga hejdå till sina söner vid den polska gränsen, för att dom ska skickas tillbaka till skottlinjen som soldater.
Jag tänker på alla mammor som håller sina små, hårt hårt i handen, men som tappar greppet i dom stora folksamlingarna.
Jag tänker på paniken, beskyddarinstinkten och sorgen dem måste känna. Hur jag själv hade agerat, och slagits för att min son skulle hamna i säkerhet. ”Rädda mitt barn, skit i vad som händer med mig”-mentaliteten.

Och sen tänker jag på alla dom mammor som blir skjutna till döds av ryska soldater. Som förtvivlat tvingas säga hejdå, med vetskapen om att dem inte kan skydda sina barn som lämnas kvar. Dom vet inte vad som kommer att hända med deras döttrar och söner. Fyfan vad jag storgråter av tanken!!!!!! Ingen ingen INGEN mamma ska behöva känna så sina sista sekunder i livet. Ingen!!!!!!! Det är den mest banala önskningen man som förälder har när man själv somnar in, att ens barn har det tryggt och säkert utan en.