Min barnuppfostran: vara sträng, säga nej, våra vanligaste bråk och våra regler

Inlägget är i samarbete med H&M.

Rosa topp hjärtformad urringning | Vita låånga mom jeans

Hej hej halli hallå allihopa! Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntningar innan William hade kommit, men jag kan säga att jag blev NOCKAD av hur stark vilja barn har från att dem föds? Jag tänkte typ att dem skulle vara små kollin som inte fattade någonting? Men icke sa nicke.

Och det blev också ett wake up call att barn TYDLIGEN föds med en personlighet? Eh? Va? VET folk om det här innan dem själva skaffar barn???? Eller levde jag i någon fantastibubbla? Jag tänkte att personligheten började märkas ifrån typ 2år??

Gugge får ju obviously en starkare vilja för varje dag som går.
”Bråk” vi har hemma dagligen är följande:

1. Varje gång han behövs läggas ner på skötbordet.

2. Varje gång han äter och försöker klättra ur sin matstol fastän han är fastspänd.

3. Varje gång han försöka pilla i ett eluttag (vi har såna säkerhetsgrejer isatta men vi vill ändå inte att han lär sig att det är OK).

4. Varje gång vi stänger grinden till trappan.

Ehhhh ja. Som ni kanske förstår sker alla fyra punkterna minst trehundrafemtioelva gånger per dag. Och det kom som en chock för mig hur tidigt i ens barns liv man som förälder behöver sätta gränser. Vi MÅSTE ju stänga grindarna för annars kan han trilla ner för halltrappan osv.

En till punkt som det alltid blev gråt kring, var att han inte fick ta med sig sin matsked ner ifrån stolen när han hade ätit färdigt. Så där kände jag lite tillslut: man väljer sina fighter.Vad spelar det för roll egentligen? Därför får han numera alltid en ny sked att leka med när han är färdigäten. Nöjd bebis nöjd mamma osv!!!

Gugges outfit: Fiskehatt frotté | Tröja frotté | Byxor med hjärtan | Tennisstrumpor 2-pack

Men andra saker viker jag mig INTE på är…

Tillexempel: om han medvetet kastar ner matskålen med all mat bara för att han är mätt. Då tar jag ner honom direkt och säger att matstunden är över. För ett sånt beteende accepterar jag inte, varken hemma eller någon annanstans.

Han är ju fortfarande så liten, men just nu är det enda gången hans ”beteende” kan få konsekvenser typ (?). I övrigt med de punkterna jag listade ovan, så är det ju bara saker som måste göras fastän han inte håller med. Men blir han arg för att han ska läggas på skötbordet så är det inte så att den ilskan får några konsekvenser om ni fattar?
Runt 10 månader så började vi i alla fall att säga ”nej” till saker han inte fick göra. Men hur säger man nej på ett bra sätt då haha??? Han förstår ju vad han får göra och inte. Men gränserna TESTAS så att säga (!!). Fastän man säger nej så gör han ju samma sak en sekund senare i alla fall. Så jag märkte ganska snabbt att jag behövde komma på något annat.

Jag tänkte innan vi fick barn att jag skulle vara rätt ”sträng”. Ett nej är ett nej osv. Och konsekvent är jag väl till stor del. Men att bara säga nej tusen gånger om dagen leder bara till upprepade konflikter om samma saker hela tiden. Dessutom vill jag typ inte vara den typen av mamma?

Då berättade en tjejkompis hur hon gjorde för att slippa bråk: vilseled ditt barn!!!! Och satan vad den metoden har används här hemma sen dess kan jag säga. Min vän borde få Nobels Fredspris!!!

Strumpor 10-pack | Giraff | Björn

Alltså: om jag VET att jag måste öppna grinden till trappan för att sedan stänga den igen, så ser jag redan INNAN till att typ ropa ”Titta här William! Står din björn uppepå bilen? Vad tokigt!! Kan björnen åka bil?”. Och då lyser han upp och går bort till bilen. Då kan jag i lugn och ro stänga grinden utan att bråk uppstår. Men det är ju det mest idealiska förhållandet såklart (((-:

Seeeer han när grinden stängs däremot och blir ledsen/frustrerad/arg så försöker jag också att visa någonting annat kul. Då släpper det oftast på någon sekund (men ibland inte ofc).

Lila mössa | Regnjacka matchande regnbyxa | Förvaringspåsar i tyg

Jag använder självklart ”vilseled-taktiken” inför varje gång han ska läggas ner på skötbordet också. Dvs: redan INNAN jag lägger upp honom där för att byta en välfylld å göttig blöja, så plockar jag med någon leksak. Som jag sen använder på något sätt han inte är van vid. Typ fäster den i hans tår och skojar lite. Då glömmer han bort att han hatar skötbordet och leker istället. Med lite planering så slipper jag alltså full-on-skrik-panik och risken för att vi båda kladdas ner av __NI VET VAD__.

Grön mössa liknande här | Grön frottétröja 2 delat set | Byxor med prickar

En tredje grej jag tar till för att undvika kaotiska situationer: är att jag VÄLJER MINA LÄGEN för att göra saker. Om William är inne i en lek tex, så försöker jag att inte avbryta honom först han är färdig. Även om jag är stressad och ska iväg och William ska kläs på osv osv: så tycker jag att det tar längre tid att bryta upp hans lek för att sedan mötas av panikskrik och frustration. För då blir påtagandet av kläder bli en sån sjuk kamp. Som i sin tur bara tar mycket längre tid än om jag leker honom pilla färdigt med sitt. För då är han redan på bra humör och kläderna tas på utan motstånd (-:

Ingen hjärnforskning direkt, men det har tagit bort många fighter. Jag själv hade blivit GALEN om någon bara röck något ur mina händer så jag fattar ju att han reagerar likadant. Men sen finns det ju inte alltid tidsutrymme för att göra allt i hans takt.

Strumpor med pluppar 5-pack perfekt till förskolan

Om han blir arg för att jackan ska träs på, så är ett annat trick att LEKA istället. Antingen frågar jag ”Vaaart är Gugges händer?”, och sedan leker jag att handen inte hittar ut ur jackan. Och när den väl gör det så skrattar vi och William ropar ”DÄÄR DÄÄR!”.

Eller om han försöker krypa ifrån mig när jag ska klä på honom sin pyjamas på kvällen. Jaaaaa serrni: då låter jag honom helt enkelt krypa iväg istället för att hålla fast honom. Sedan kryper jag bara efter och klär på honom medan han röjer runt. Då blir det en lek ISTÄLLET för bråk.

Men ibland har man varken tid eller energi för att komma på lekar eller sätt att vilseleda. Och då blir det ju STÅHEJ. Vilket såklart resulterar i ännu mindre energi för båda. För SJÄLVKLART är jag långt ifrån en >>asrolig, lekfull och perfekt mamma<< som alltid håller ihop det hahaha. I wish!! William också kan jag säga (((-:
Min outfit: Skinnjacka | Stickad klänning | Sneakers 
Gugges outfit: Skinnjacka | Hoodie med regnbåge | Gråa stretch jeans 

Så när jag har en sån situation (rätt ofta dvs) att jag själv är nära min bristningsgräns alltså…. Så rabblar jag ett mantra i huvudet. Såhär säger jag till mig själv:

”Barn gör ingenting för att jävlas. Och det är inte Williams fel om han är jobbig. Var mer förstående Ellinor. Han är trött eller kan inte uttrycka sin frustration eller vilja”.

Hahaha det kan låta hur töntigt som helst, men det funkar faktiskt. Oftast så omvandlas min stress/irritation till att jag snarare tycker synd om honom då.

HUR TÄNKER NI KRING DET HÄR MED ATT SÄGA NEJ? Och sätta gränser? Hur gör ni det? Funkar det??? Ska man ta fighten eller vilseleda tycker ni? GE MAJ TIPS på tankesätt i kommentarsfältet, dem välkomnas gladerligen!!!!!!!

Jag har ingen aning hur andra föräldrar gör. Eller om mitt sätt anses helt galet hahaha. Så ni får jättegärna dela era tankar och reflektioner kring ämnet<3

Mina: Blåa låånga mom-jeans | Vit t-shirt 
Gugges: Hängselbyxor som sitter på plats | Vit t-shirt

Angående det här med bråk/argumentation (jaaa whatever använd vilket ord ni vill) med sitt barn, så antar jag att det kommer komma en tid när han själv vill välja sina kläder själv. Vilket både P och jag är fine med (så länge jag får slinka in med min stil typ som frottétröjorna hehehe!). Just nu består ju mestadels utav hans garderob utav begagnat/ärvt. Men när ni kompletterar (tex nu inför förskolestarten) så blir det nästan alltid plagg ifrån H&M. Jag älskar deras barnutbud och har gjort sen han föddes.

Men i alla fall! När började den biten med era barn? Att välja kläder själva alltså? Får era barn det? Och hur tänker ni kring det här med att ta fighten och markera vad som gäller VS att leka bort bråket?