I SAMARBETE MED H&M KIDS.
Innan vi drar igång vill jag först och främst länka till våra outfits här, så att ni slipper scrolla hela vägen ner:
MIN OUTFIT HITTAR NI HÄR:
Perfekt oversized kavaj i ljusgrönt (klick!), vit topp 99kr, favoritjeansen som är lååånga och på rea!, beiga spetsiga ballerina skor, beiga solglasögon, pärlshalsband, och min snäckformade väska.
WILLIAMS OUTFIT:
Cremevita linnebyxor (klick!), jeansskjorta, beiga sandaler, vit t-shirt 39kr, blårandig solhatt med knyte och klassiska fina barnsolglasögon.
Så, nu har vi betat av den biten. Nu går vi över till en ärlig text och bekännelse om vårt liv just nu…
Ännu en morgon där jag sladdar in på förskolans parkering med hjärtat i halsgropen.
”Fan fan fan, jag glömde ta med den där boken som dem skickade ut information om i måndags”, inser jag medan jag stressat försöker rafsa ihop alla saker ifrån bilen. ”Helvete! Och extrabyxorna ifall han blir blöt”, säger jag högt för mig själv.
Sedan tänker jag:
*William får inte märka att jag är stressad*
*William får INTE märka att jag är stressad!!!*
Jag börjar att tralla på en hitt-på-låt och ler mitt allra bredaste mot William som hänger i min famn med tröjan uppkorvad mitt på magen. Jag har inte tid att dra ner den. Hans skor hann jag inte heller dra på innan vi åkte, så dom måste jag krampaktigt att försöka hålla fast med ena lillfingret.
Jag leker en lek där jag låtsas vara en hoppande antilop, och tar mina allra största kliv för att snabbare komma till grinden. Jag tänker att varken William eller någon annan ska märka att jag springer då.
Även om Williams förskoletider är mellan 09-15, så vill förskolelärarna vill helst att han ska komma in vid 08:30 för att börja dagen på bästa sätt i matsalen med sina kompisar. Men nu är jag tjugo minuter sen.
Jag hann slänga fram tre ostmackor till honom innan vi åkte, så ätit hade han ju gjort (även om det inte var speciellt innehållsrikt)…
Men jag fattar ju att jag just nu framstår som en mamma som inte _VERKAR VILJA_ att mitt barns dag ska börja på BÄSTA SÄTT i matsalen. För hade jag velat det, så hade jag ju ansträngt mig mer för att komma i tid och för att komma ihåg både bok och extrabyxor.
Jag kände mig som en usel mamma, i trippel bemärkelse.
Skamset pussar jag William på kinden, säger hejdå och ber om ursäkt till pedagogerna. För jag visste att hans avdelning skulle få det stressigt för att hinna hålla sitt morgonschema nu…
_Och allt är mitt fel._
Dessutom blev det såhär sist jag lämnade också.
Precis innan jag ska stänga igen ytterdörren ropar hans favoritfröken ”Juste! William har växt ur sina skor, så det vore toppen om ni kunde ta med några andra!”.
Med kaninpuls springer jag över parkeringen och kollar mitt schema i mobilen. Jag inser att jag inte hinner åka till någon affär och köpa några nya skor varken idag, imorgon eller ens den här veckan.
”Jag får beställa hem några ikväll” tänker jag, medan både mailen och sms-inkorgen plingar om vartannat. Jag orkar inte tänka på hur många som troligtvis är irriterade över att jag inte har svarat än.
Jag får svara senare. Men först behöver jag åka tillbaka hem och fixa allt som vi fick lämna för att snabbare komma fram till förskolan. Dessutom behövde jag svänga förbi förskolan ytterligare en gång till för att droppa av den där förbannade boken och extrabyxorna.
Jag svär högt, ja, jag nästan skriker svordomar på löpande band i bilen. För nu skulle jag bli sen till mitt första (utav fem) möten i stan. Jag skulle göra ännu fler människor besvikna idag.
_Och det är mitt fel._
Väl hemma igen så har både osten och brödet ifrån morgonens frukost börjat att hårdna. ”Helvete, nu måste ju någon åka och handla innan imorgonbitti” tänkte jag.
Min kille hade ju storhandlat i söndags för att veckan skulle flyta på… Men nu skulle den inte göra det.
_Och det är mitt fel._
Resten utav dagen ligger jag fortsatt konstant efter. Och hur mycket jag än anstränger mig för att släcka bränder och komma ikapp i schemat så går det inte.
Jag lyckas dra på ett brett leende i vartenda möte jag kliver in i. Och jag tror att jag trots allt framstod som den bästa versionen utav mig själv…? Jag hoppas det i alla fall. För min inkomst i höst hänger på det.
Men inombords känner jag mig inte alls som den personen jag försökte framstå som i mötena. Tvärtom. Jag känner mig som den absolut värsta och sämsta versionen utav mig själv.
Och så hade det varit länge nu. I ganska exakt tolv månader till och med.
För det var för ett år sedan jag skulle börja bolla föräldrarledighet och karriär samtidigt.
Innan jag fick barn så räckte tiden ALLTID till. Jag höll alltid mitt schema, gjorde aldrig någon kund besviken, och jag levererade alltid på topp, oavsett som det var i jobb eller på hemmafronten. Och idag så undrar jag ofta, om inte VARENDA DAG, hur alla andra barnfamiljer får ihop sina liv?
Och varenda gång jag tänker på det, så får jag dåligt samvete gentemot William. Min älskade älskade ÄLSKADE unge. Jag vill ju aldrig någonsin att min stress ska gå ut över honom.
Jag vill inte att han ska minnas mig sånhär. Som en mamma som verkar vara obrydd om hans uppgifter i skolan, eller obrydd om att han har växt ur sina skor. Det vore min mardröm.
Så därför skakade jag hand med mig själv, och lovade att jag måste börja stanna upp i vardagen för att enbart fokusera på att vara den bästa och roligaste mamman han kan tänka sig. Ni vet, att jag tar ledigt ifrån jobbet för att hitta på roliga saker och skapa minnen ihop. Minnen som förhoppningsvis kan väga tyngre än alla morgnar av vardagsstress när han tänker tillbaka på sin uppväxt.
Så i mitten av förra veckan, satte jag mig ner och beställde hem sommarkläder till Gugge. Så att vi skulle ha dem redo i garderoben när sommarvärmen skulle slå till! Det kändes asbra och lättande.
H&M Kids sommarkollektion hade släppts, och jag han knipa hem flera favoriter ifrån nyhetskategorin!! Och två dagar senare damp både sandaler, en solhatt, svala linnebyxor och ett flerpack med vita t-shirts ner i brevlådan. Och några roligare vardagsplagg, typ det här beiga frottésetet (klick!) och ytterliggare ett frottéset men i dovt grönt (klick!). (Psst, var snabba för att H&M’s barnnyheter säljer ofta slut fort!).
Och i fredags så tog jag en halvdag ledigt ifrån jobbet för att åka in till stan och fika med William, vår hund och min syster. Några av de saker Gugge älskar allra mest i livet<3
Efter cafébesöket så kollade vi på bilarna som for längst med Sveavägen, och William skrek utav förtjusning.
När jag skulle gå och lägga mig i fredagskväll så hade den mesta av stressen och allt dåliga samvetet runnit av mig. Jag insåg att jag faktiskt gör mitt allra bästa<3 Men det är lätt att glömma det, för ens otillräcklighet är lättare att bli påmind om.
Det kändes bra i både hjärta och själ att komma till den insikten. Och inte nog med det så hade både William och jag haft världens roligaste eftermiddag ihop, och skapat nya roliga minnen tillsammans <3
Och det mina damer och herrar,
_Ja det var min förtjänst._
Jag tror alla som har små barn känner som du, att tiden aldrig räcker till. Jag har börjat prioritera bort saker tex som att träffa vänner flera gånger i veckan, det håller jag till helgen, jag beställer mat på internet för att slippa åka eller har en matkasse som kommer varje vecka. Jag går upp en timme innan jag väcker min dotter och hinner då med disk, tvätt osv. Har sedan ”barntid” mellan 6-7.30, då fixar jag allt innan förskolan och åker till förskola , lämnar och går till jobbet. Mellan 8-16 är det jobb. Mellan 16-19 är det ”barntid” igen, då lagas det mat, vi leker, förbereder inför nästa dag, badar tillsammans, läser bok och sen godnatt. Då har jag några timmar på kvällen innan jag behöver sova, den tiden lägger jag på vad jag vill, träning, jobb, hushållssysslor eller vad man nu vill göra. Det funkar ganska bra för mig, har gjort så här sedan min dotter började på förskolan och nu är hon 5. Kanske låter tråkigt att ha allt inrutat men det är skönt. Det blir också lite lättare ju äldre de blir. Försök hitta en struktur, jag hejar på dig 🙂
Ingen får ihop det är nog svaret som är sanningen. Vi har pusslat som idiotier för att få ihop att båda ska kunna jobba heltid och vår son ska slippa gå på förskolan 7-17 men det går inte. Någon av oss kommer få gå ner till 75 % och vi får hoppa över utlandsresa i ett par år. Jag personligen känner att all den tid vi kämpade för att bli föräldrar och alla tårar och missfall så är jag inte mer ön skyldig mig själv och min son att vara med honom. Jag kommer därför jobba 6 h per dag istället för 8 för att han ska slippa behöva gå 10-12 h per dag på förskola och att jag ska slippa stressa överallt.
Vill också tillägga att jag har full flex och möjlighet att jobba hemma men det hjälper liksom inte så mycket. Jag kan inte jobba hemma med en 1,5 åring. Flexar jag som vissa på mitt jobb gör, jobbar 9-15 sen tar igen 3 h arbete då är mitt liv kaputt. Jag kan inte spendera varje kväll mellan 19-22 med jobb sen går och sova. Det är inte värt det. Alla gör väl olika men som sagt. Man för aldrig tillbaks åren med sina små barn så vi kommer prioritera barnen istället för arbetet. De är bara små en gång i livet.
Håller helt med dig! Har också full flex men den är svår att nyttja. Dessutom tar nattningar lång tid, maten ska lagas och tvätten tvättas och ungarna badas (ibland 🙃). Jag går ner till 80% sen och deras pappa jobbar kvällar/helg nu tills vi kan gå på semester. Tänker 80% är ganska bra även sen när barnen är lite större, så kan man kanske förlänga tiden hemma med dem.
Ja jag tror personligen att 80% är värdefull tid med sina barn. Man får snåla lite i ett par år för att få tid med barnen och slippa stressa livet ur sig 🥰
Så fina plagg!! & texten träffar rakt i hjärtat❤️❤️
Både känner igen mig och inte känner igen mig, har inga inbokade möten utan tar det mesta spontant vilket hjälper. Två heltidsarbetande, en 2,5-åring, en 7 månaders och husrenovering men det går. Det mesta rinner av mig, tar det inte så allvarligt om något klädesplagg är fel eller äldsta sonen får köttbullar till middag 3 dagar i rad. Vi sover huller om buller bara för att prioritera sömn och det gör mig inte så mycket om minstingen får vara lite ledsen medans jag diskar rent i köket. Kan vara att man är för trött för att bry sig om allt :))
Jag tror man lär sig med åldern och erfarenheten att skita lite mer i saker och inse att man inte måste räcka till till allt o alla hela tiden. Kan faktiskt säga att min arbetsmoral har gått i botten sen jag fick barn men så får det vara ynka 4 år framåt, sen är småbarnsåren över 🙁
Sådär ser det ut för dom flesta barnfamiljerna. Jag själv försöker tänka en halvtimma tidigare än vad jag gjorde innan och oftast får man lite tid över. Ska vi t.ex. iväg kl 8 så tänker jag att jag ska vara klar till 7.30 och är klar till typ fem i.
Får så mycket känslor av att läsa detta!!! Undrar också varför jag aldrig möter en annan förälder i kapprummet med hög puls och hjärtat i halsen?! Svettig och stressig slänger man in ungarna varje morgon på förskolan. Och när man kommer till jobb slår det mig att när jag kommer hem ikväll sover dem kanske redan… Och allt känns så ovärt 🙁
Hej, du är så himla bra på att göra inlägg där du tipsar om saker, går alltid in på länkarna och köper många gånger saker. Det närmar sig sommaren och då fyller jag 25år och tar dessutom examen. Hade inte du kunnat tipsa på roliga saker att önska sig av familj, släkt och vänner? Tänker att det kan passa till andra födelsedagar och typ studenten. Känns som att man vill få något minnesvärt, typ nån designklassiker, väska eller porslin, eller iallafall något finare som man kan minnas tillbaka till att man har fått. KRAM
Jag är ledsen men JA, det är nog livets lott som förälder, att alltid känna sig otillräcklig. Tyvärr. Ibland gör det mig stressad, ibland tar jag det med en klackspark. Det kommer komma en tid då jag faktiskt kommer i tid, utan att vara svettig med nyduschat hår och har sluppit sminka mig i farten från parkeringen till kontoret.
Det är en liten tröst och veta att vi är fler som känner likadant, du är inte ensam. Det hjälpte ändå att läsa ditt inlägg för mig, det fick mig och känna mig mindre ”misslyckad” när jag vet att vi är flera i samma båt.
Kämpa på, all eloge till er som ändå lyckas ha honom korta dagar på förskolan, bara det ska du se som en vinst 🙂