Skit i vad folk tycker om dig

22 mars, 15:29 / Pepptalk
56 KOMMENTARER

Inlägget innehåller adlinks! 🙂

Grön bomberjacka i silke HÄR (rea 20% just nu)


?På lunchen idag satt och pratade lite om det här med vänner, och om det är någonting jag har tagit med mig i livet så är det att det är Jag som bestämmer vilka jag ska hänga med. Jag tänker inte tråna efter människor eller försöka imponera. Jag är mig själv från sekund 1 och om någon inte tycker om mig så bryr jag mig inte. Helt ärligt alltså. Det är ytterst få människor som jag bryr mig om vad dom tycker om mig, och det är min familj och mina närmsta vänner. Skulle dom säga att jag har förändrats till det negativa, skulle jag ta till mig och analysera över hur det har kunnat bli så. Men resten? Nä. Tycker inte någon om mig vill jag inte hänga med den ändå.

Jag vet att många analyserar situationer med bekanta, skäms över sig själva och undrar vad andra ska tycka om ens beslut eller utseende. Och det är en sån jävla värdslig sak. Vad spelar det egentligen för roll vad folk säger eller tycker? Och vill Du verkligen hänga med folk som dömer dig och snackar skit? Du är jävligt bra som du är och får någon er att tvivla på det så TRUST ME, då vill ni inte ha den personen i ert liv. Oavsett om det är en vän eller chef. Var dig själv och håll huvudet högt. Det kommer man alltid längst på i slutändan.

0 gillar 56 KOMMENTARER

  15. Jag håller till 100% med dig om att vara sig själv är viktigt. Men de som inte har några vänner så länge de inte låtsas lite, vad ska de göra då? Jag har varit utstött i tre år och varje dag de tre åren var ett helvete och självmordstankar och självhat var min vardag. När jag började nian bestämde jag mig för att "vara någon annan" och fick ganska direkt vänner, och nu när jag försöker vara mig själv så tar mina vänner direkt avstånd från mig. Och ja, jag är hellre någon annan än självmordsbenägen.

    Svara

  16. Jag håller till 100% med dig om att vara sig själv är viktigt. Men de som inte har några vänner så länge de inte låtsas lite, vad ska de göra då? Jag har varit utstött i tre år och varje dag de tre åren var ett helvete och självmordstankar och självhat var min vardag. När jag började nian bestämde jag mig för att "vara någon annan" och fick ganska direkt vänner, och nu när jag försöker vara mig själv så tar mina vänner direkt avstånd från mig. Och ja, jag är hellre någon annan än självmordsbenägen.

    Svara

  41. Jag förstår vad du menar, för jag har suttit i precis samma sits som i 9an. Jag var inte någon annan "med flit" utan vågade bara inte vara mig själv för att jag trodde att jag skulle bli utstött då.

    Dina resonemang är förståeliga, och jag förstår om du fysiskt känner dig ensam fastän du inte är själv. Men ensamheten gnager inuti en ändå för att du inte kan vara dig själv till 100%. Eller har jag fel? Så kände jag i alla fall. Att jag hellre var omringad av fel människor än inga alls. Och i såna situationer så är det okej.

    Men sen träffade jag på ett tjejgäng som verkligen accepterade mig för den jag var. Det släpper. Det kommer komma människor som undrar varför du inte har varit med i deras liv för evigt! Kolla på mig. När jag fyllde 17 hade jag INGEN att bjuda på min födelsedag. När jag fyllde 18 bjöd jag in 100 pers. När jag fyllde 19, 200st. Om jag hade haft en 20årsfest hade jag kunnat bjuda in 300. Jag gav inte upp, slutade inte vara mig själv och tog för mig.

    Världen kryllar av människor, och är full av folk som är likadana som du. Ge inte upp. Jag vet hur mycket du kämpar. Jag ser dig. Kunde jag kan du.

    Om du kan byta miljö, testa det. Fråga ut bekanta på fikor. Lär dig läsa människor, vilka som är äkta och vilka som inte är det. Jag har blivit expert på socialt networking och hur man fångar upp människor. Men nu har jag så många vänner att jag skiter i människor jag inte vill vara med, för jag har andra som bryr sig på riktigt.

    Du är så himla stark och du är behövd.

    Önskar dig all lycka<3

    Svara

  42. Jag förstår vad du menar, för jag har suttit i precis samma sits som i 9an. Jag var inte någon annan "med flit" utan vågade bara inte vara mig själv för att jag trodde att jag skulle bli utstött då.

    Dina resonemang är förståeliga, och jag förstår om du fysiskt känner dig ensam fastän du inte är själv. Men ensamheten gnager inuti en ändå för att du inte kan vara dig själv till 100%. Eller har jag fel? Så kände jag i alla fall. Att jag hellre var omringad av fel människor än inga alls. Och i såna situationer så är det okej.

    Men sen träffade jag på ett tjejgäng som verkligen accepterade mig för den jag var. Det släpper. Det kommer komma människor som undrar varför du inte har varit med i deras liv för evigt! Kolla på mig. När jag fyllde 17 hade jag INGEN att bjuda på min födelsedag. När jag fyllde 18 bjöd jag in 100 pers. När jag fyllde 19, 200st. Om jag hade haft en 20årsfest hade jag kunnat bjuda in 300. Jag gav inte upp, slutade inte vara mig själv och tog för mig.

    Världen kryllar av människor, och är full av folk som är likadana som du. Ge inte upp. Jag vet hur mycket du kämpar. Jag ser dig. Kunde jag kan du.

    Om du kan byta miljö, testa det. Fråga ut bekanta på fikor. Lär dig läsa människor, vilka som är äkta och vilka som inte är det. Jag har blivit expert på socialt networking och hur man fångar upp människor. Men nu har jag så många vänner att jag skiter i människor jag inte vill vara med, för jag har andra som bryr sig på riktigt.

    Du är så himla stark och du är behövd.

    Önskar dig all lycka<3

    Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

se mer

sub archi