Jag måste skriva av mig. Det får vara hur osammanhängade som helst, men jag måste få ut lite utav det jag går runt och bär på.
När ska man ta sig samman? När finner man modet att börja skrapa ihop alla de där trasiga bitarna utav sig själv som ligger utspridda överallt?
För andra gången i mitt liv stod jag på mig igår. Höll fast vid min åsikt. Om jag mår dåligt över någonting så gör jag det och ingen ska få komma till mig och säga att det inte är någonting att bekymra sig över. För det är sån jag är. Jag bekymrar mig över saker. Jag överanalyserar och är fruktansvärt skör. Igår var även första gången jag erkände att jag inte klarar mer. Jag klarar inte alla mardrömmar, orkar inte längre låtsas som ingenting. Jag är så jävla ärrad och förstörd på insidan. De jag prioriterat högst och älskat mest har alltid försvunnit ifrån mig. Efter varje gång har jag blivit mer och mer instängd. Vägrat låta någon komma allra längst in.
Precis varje sekund på dygnet går jag runt och oroar mig för att någon ska försvinna. Det är helt sjukt och det tär på mig något så fruktansvärt. Jag drömmer mardrömmar varje natt om att jag blir lämnad, så Petter måste väcka mig för att jag skakar och gnyr så mycket. Jag bitit bort alla mina naglar och rycker bort hår, omedvetet. Jag kan inte kontrollera mig själv. Kan inte sluta vara rädd. Kan. Inte. Slappa. Av.
Ibland måste jag springa ifrån någon för att se om den springer efter. Det var precis det jag gjorde. Jag bara sprang. För varje steg ångrade jag mig, ville vända. Plötsligt avbröts tankarna och det tog stopp. Där stod han och höll i andra änden av min väska varpå han sa ”jag kommer inte släppa, och jag kommer dra dig hem varje gång du springer härifrån igen”. ”Tills?” ”Tills du ger upp”, fick jag till svar. Petter är världen för mig. Han är den som gör att jag klarar vardagen och jag förstår inte hur han orkar med mig. Jag är så jävla rädd för att han ska försvinna och det vet han. Så varje dag får han förklara för mig hur mycket jag betyder för honom och att jag inte behöver oroa mig. Men det gör jag i alla fall.
Inget par är perfekt, liksom ingen människa är det. Vi alla har saker att jobba med. Vissa behöver jobba med sig själva innan de kan jobba med någon annan. Hur mycket kan man offra för en annan människa? Är man villig att lämna över sig själv?
”Är du villig att fortsätta kämpa?”, sa han. ”Det enda jag vet är att jag aldrig ger upp”, svarade jag.