Att det alltid blir såhär. Jag lägger mig i eufori och ifrågasätter livets bekymmer. Sen vaknar jag upp och livet ger mig en käftsmäll. Förr pendlade jag mellan lycka och ångest dag för dag. Numera handlar det om timmar, eller kanske till och med att jag byter helt på några minuter. Ostabil liksom.
Jag sörjer relationer som sedan länge är döda, jag begravs i skuldkänslor över att inte räcka till och undrar hur vänskaper någonsin ska kunna läka och bli desamma igen. Människor jag älskar värderar jag högst i hela världen, och för mig är det ofattbart hur andra inte kan resonera så.
Fick detta smset av en jag älskar precis ”Det blir en tuff dag med andra ord. Jag lovar att jag skall försöka ta hand om dig så du får en fin kväll iaf!”… Och plötsligt kändes allt lite enklare. Nu ska jag få hjärtat att slå snabbare med hjälp av lite Redbull.