Jag tänker i blogginlägg… Och följderna utav det…

Jag är ju i ständig utveckling, precis som vem som helst. Och ibland kommer bloggen i kläm, och jag har länge känt att den har gjort det. Säkert sen i början utav sommaren. Jag har i flera flera år tänkt i blogginlägg. Inte ett enda fint ögonblick, en snygg look eller ett kul event har passerat i mina tankar utan att jag har tänkt på hur jag ska lägga upp det på bloggen. Är inte det sjukt? Om jag har tittat på P och blivit nykär på nytt, så har jag tänkt hur jag ska formulera mig i text och dela det med er.

Visst blir det bra material, men på bekostnad utav andra saker. Som min inre ro eller att jag inte ger mina nära och kära uppmärksamhet.

Det här är tillexempel en typisk tanke innan jag går på ett event:

”Jaha vad ska jag ha på mig då? Den här känner jag mig fin i! Men den blir inte bra på bild.. F*n, jag har inget nytt. Aja den här klänningen har en färg som passar in i mitt feed på Instagram!”

Eller att komma till ett event som inte är bildvänligt. Panik inombords. ”Jaha, vad ska jag nu fota? Nu har jag inget att lägga upp.”

Sen håller det på såhär. Ständigt oro kring saker man inte kan kontrollera själv (som miljö). Och en konstant press på det man istället kan kontrollera. Som utseende eller val av miljö. Man brottas hela tiden av mätbara val. Den dyrare frukosten och fixade looken = få fler likes och verka lite mer intressant. ELLER äta min leverpastejsmacka ofixad hemma.

I våras träffade jag P, och då började jag på allvar reflektera över det här. Inte bara vifta bort det och skämta om det med min omgivning. Utan verkligen tänka på vad det får för konsekvenser att ständigt vara uppkopplad, uppdaterad och att aldrig känna sig nöjd. För i den här branschen går allt att mäta så exakt. Hur många som läser och vilken sekund, hur många som engagerar sig, som like:ar eller som köper min reklam. Och det går alltid att få bättre siffror. Mitt liv har kretsat kring siffror. Jag kollade google analytics i sömnen precis innan jag skulle somna. Och visade inte siffrorna vad jag ville, blev det inte många timmars sömn. Då rullade vartenda blogginlägg i huvudet. Vilka ord använde jag? Eller inte använde? Vilka meningar reagerade läsarna på? Hur kände bloggläsarna när dom läste det här inlägget? Etc…

Jag har iakttagit hur människor som är fast i det här tänket inte njuter av livet. Dom njuter bara av bra material till sina sociala medier. Och viftar bort det och till och med klappar sig själv på axeln när ämnet kommer på tal. Det är ju hemskt. Och när jag träffade P blev det så påtagligt – jag ville inte bli en av dom. Jag ville inte välja resemål på sommaren efter vart alla andra ville åka, för att jag skulle få till klickvänliga inlägg. Jag ville åka med min kärlek till en plats där jag kunde njuta.

Jag är livrädd för att en dag vakna upp inse att jag har levt mitt liv med sociala mediers ögon. Istället för att leva i nuet. Tänk när jag blir äldre? Och ska gifta mig? Leka med mina barn? Hur vill jag leva då? I så fall måste jag börja nu.

…Så när jag träffade P och började ifrågasätta hur jag levde, så började jag till en början att lägga upp ALLT för att inte romantisera… Men istället slutade det med att jag tog minst 50 bilder om dagen.

Fyllekäk på Zink.

Nyvaken i soffan.

Kvalitetstid sittandes i fönstret, istället för en fika på stan. Och missförstå mig inte. Jag älskar att äta ute OCKSÅ. Men jag vill gå dit för att jag VILL äta där. Inte för att det ska SE BRA UT. Det är där skillnaden ligger.

Men nu har jag istället slutat att fota över huvudtaget. Jag vill liksom inte att någon annan ska känna att jag prioriterar bra bilder före att umgås. Även om det bara är i 30 sekunder jag fotar så är jag rädd för det. Jag värnar med om mina vänskaper än om mina sociala medier. Sen vet jag hur irriterade många utav er är på hur jag lever, därför undviker jag med flit att fota ”provocerande bilder”. Typ på detaljer i vårt hem, vad jag har gjort eller vad jag har köpt. Jag fotar nog 2% av allt jag gör om dagarna, och i vardagarna när klockan slår 17 stänger jag av helt. Då kan jag komma på mig själv med att kolla mobilen först när jag vaknar morgonen efter = inte vanligt för någon som LEVER på sina sociala medier.

Jag mår ju såååå mycket bättre utav det här. Men som sagt, bloggen/snapchat/instagram blir ju
lidande. Men när jag förändras och prioriterar om saker i livet, så behöver jag även sätta upp nya regler för bloggen. Så nu behöver jag hitta en ny balans för vad jag känner är OK att publicera och fota.

Jag tänker mig:
– Fota mer vardagliga saker. Vad jag faktiskt gör. Jag gillar ju det.
– Fota mer med andra. Typ på middagar och events. Mina vänner och min familj vet ju vad jag jobbar med. Det är ingen som bryr sig egentligen.
– Fortsätta våga tacka nej till saker i branschen som är på ”fritiden”. Och istället umgås med mina nära. Jag vill inte bli stressad i själen igen, eller få tillbaka min magkatarr.
– Våga ge mig ut på läskig mark utan att få prestationsångest. Som att videoblogga. Det är perfekt när jag har skrivkramp också.
– Våga be folk att fota mig. Dom blir inte irriterade.
– Jobba efter kl 17. För mig är det viktigt med rutiner. Kl 19 som regel kanske? Men att efter det lägga ner allt och fokusera på att njuta.
– Fortsätta att lägga mina sociala medier åt sidan över helgerna. Jag mår så förbannat bra utav det.
– Köpa ett nytt objektiv så att jag tycker att det är dödskul att fota.

För känner inte ni någon som ALLTID lägger liiiite för lång tid på att fota selfies/mat när ni har ett förmingel? Så slutar det med att ni knappt hunnit prata ikapp? Såna människor är ju bara förbannat oartiga, enligt mig.