Tusen gånger om

Himlen öppnade sig och han tog min hand. Vi flög över vattenpölar man vi kunde ändå inte ungå regnet. Under taket var vi säkra igen, i hans famn var jag alltid säker. Tar sats, tävlar till nästa skydd. Gjorde allt för att dropparna skulle missa mig, även fast jag skulle kunna vrida ur min tröja och hälla ut allt vattnet som fanns i mina skor. Väl framme frös vi, värmde oss mot varandras hud. Letar efter plånboken och hittar ett paraply. Om jag hade varit själv just i den stunden hade jag börjat gråta, men med dig var jag alltid glad, oavsätt. Så vi skrattade, jag var varm, fast jag frös. Saknar de där stunderna vi hade. Som en soldat för dig.