”Det är som när jag ser en gammal jämnårig granne eller kollega på stan. Jag kommer på mig själv med att stå och gapa utav förvåning. Vad mycket rynkor de fått, vad mycket det gått upp/ner i vikt och oj vad snygga de var i sin nya hårfärg eller frissyr. Man ler för sig själv hela vägen hem för hur man kunde vara så dum och tro att de skulle se exakt likadana ut som sist man såg dem. Man ler ända tills man kliver in genom ytterdörren och ser sig själv i spegeln och inser att verkligheten kommit ikapp en.” – Mormor.
Hon har så rätt min mormor, det har hon alltid. Man tror man fortfarande känner dom så väl, plötsligt springer man in i någon och förstår att det hänt precis lika mycket i deras liv som i ens eget. Favoriterna Soffan, Martina och jag på bild