Tappat räkningen. Hur många månader. Hur många chanser. Hur många gånger. Hur många ursäkter. Hur många tårar. Hur många kyssar. Hur många leenden. Mot ditt bröst med ord jag inte menar.
Varför vill man förstöra? Hur kan man såra någon med flit? Hur kan man le när man ser någons hjärta brista bit för bit? Hur kan man säga att problemen inte angår en när det är man själv som skapar dom? Hur kan man vilja komma emellan? Varför låter du oss inte vara ifred? Jag vet att du läser det här. Hoppas det känns bra att se mig gå sönder. Aldrig hatat dig. För du har aldrig vetat om. Nu vet du och går emellan ändå. Du ger mig inte mycket att gilla då. Vet att det är svårt att släppa, vi känner samma person. Men det räcker nu.
Allt är ett tungt ord. Bilden släpper inte när vi båda ångrade oss. Vad säger vi? Vad är bäst? För det är något vi inte kan släppa. Allt eller inget. Det är lätt att vara efterklok.
