Till en början är det mest Funderingar. Vad det är som man gör för fel. När man gått igenom alla alternativ och inte funnit det rätta så gör man samma visa om och om igen. Sen övergår det till Självgranskning. Man granskar varenda liten del utav sig själv och intalar sig att kanske det är dom där långa benen som gör att alla ignorerar en? Eller kanske är det dom där snea tänderna som gör att man får vara helt själv dag ut och dag in? Efter ett tag går man snäppet vidare, Anklagelser. Man anklagar sig själv till att vara det enda felet och man förtränger helt tanken att det aldrig är Ens fel att Två bråkar. Inom kort så övergår allt till fasen Självhat. Man hatar sig själv något så fruktansvärt för att man förstört allting och skuldlägger sig själv till att vara felet.
Jag satt där inne på skoltoaletten varje dag, grät och hatade mig själv så djupt för att jag var jag. Vissa gånger orkade jag inte mer, så jag tog mina saker och gick hem. Andra gånger bet jag ihop och gick till lektionen som ingenting, men bröt ihop när jag kom hem istället.
Det slutade med att jag vägrade gå upp på morgonen. Flera gånger så hände det bokstavligt att mamma tog tag i mina ben och försökte dra mig upp ur sängen. Men jag höll fast i sängkanten tills hon inte orkade dra mer.
Det enda som fick mig på bättre tankar var att träna. På träningen sprang jag bort min ilska och mina fina vänner gjorde mig alltid på bättre humör. Tror inte dom riktigt förstår hur mycket dom har hjälpt mig och jag älskar dom så mycket att jag får svårt att andas när jag tänker på ett liv utan dom. Dom är verkligen mitt allt och jag försöker att tacka dom varje dag för att dom ständigt står där vid min sida.
Det här inlägget var inte för att skuldelägga någon, försöka få folk att tro att ingenting var mitt fel, men att lägga sig så lågt som människor kan göra är patetiskt. Min mentor Patrik och mina föräldrar försökte gång på gång intala mig att gå till skolan och dom sa: ”Låt dom inte vinna över dig”. Efter många månaders kämpade så insåg jag tillslut att det trots allt var jag som kom ur segrande ur kriget. För det var JAG som växte som människa, de andra står fortfarande kvar på samma dagis nivå och tror att dom äger världen. På skolavslutningen när min lärare räckte över betygen i min hand viskade han i mitt öra: Bra krig.
Att skriva det här så att vem som helst kan läsa är inte helt enkelt vill jag lova. Och jag kommer antagligen ta bort det här inlägget direkt efter att jag publicerat det. Men försöker att komma över skit året som vart, och om det är det här som krävs så testar jag gärna det.