Vi är fortfarande kvar här på landet i Skåne. Men jag har inte tagit en enda bild som jag kan visa er. Jag har bara myst med min P. Vi har planerat hans 30årsfest som ska vara här nere, skålat för 8848 kollektionen (herregud tack för all fin respons från er!) samt firat att det var ett år sedan vi köpte lägenheten ihop. Vi gick igenom de här 36 frågorna och kom in på ämnen vi aldrig tidigare har pratat om. Vi har kramats i både soluppgång och solnedgång framför havet. Jag har känt att framtiden kommer att ordna upp sig.
Men så kom beskedet som fick min värld att vändas upp och ner. Precis samma känsla som när det hände sist i familjen. Jag har i princip gråtit 12 timmar i sträck, men efter den här veckan kan jag börja se allt positivt igen. Fortsätta att bygga upp någonting riktigt stabilt som mina syskon också kan luta sig tillbaka på. Även om vi alla bor i olika städer så finns det inga människor jag bryr mig mer om än dom.
De närmsta dagarna kommer vara kantade av alla möjliga känslor och jag kommer förmodligen att vilja skriva om helt andra saker här. Ytligt meningslöst skit som på något sätt får vardagen att kännas lite mer enkel. Märkligt av mig kanske, men det är så jag känner, och det är nog så jag kommer att hantera det här.