Tankar

Jag vet inte hur ni är, men jag är en sån som förtränger saker. Lägger undan jobbiga minnen i en låda som jag aldrig öppnar. Det är här det jobbiga kommer in, för mitt sätt att hantera saker har gjort att jag undermedvetet inte mår bra. Minnena jag trott jag glömt spelas upp i mina drömmar och jag drar mig undan ifrån folk jag älskar. Har inte förstått varför förrns jag bestämde mig för att gräva djupare i det. Varför är jag en sån som flyr? Varför ställer jag upp för andra till tusen procent även om de skiter i mig? Varför är jag så envis och står på mig? 

Det här med att bli lämnad har en ganska stor roll i detta. Jag är livrädd för att bli lämnad, då lämnar jag hellre. Jag har gått igenom den processen för många gånger för att gå med på att bli det igen. Varför jag verkligen ställer upp för andra kan man ju också fråga sig, men jag tror att det är för jag vet hur det känns att inte ha någon som ställer upp för en själv. Att stå där helt själv utan någon att lita på. Därför är jag gärna den personen för någon annan, den där som du kan prata med, alltid och oavsett. Och varför jag står på mig så mycket? För att jag vägrar bli nertryckt. Jag vill göra min röst hörd och ingen jävel ska få trycka ner mig mer än de redan gjort. Det behöver inte betyda att någon jag tjafsar med på något sätt försöker trycka ner mig, men undermedvetet så bara måste jag få min röst hörd. Det är min plikt som människa, att visa att jag finns. För att Inte finnas har jag gjort tillräckligt. Det är svårt att förklara i ord, den där rädslan och otryggheten jag ständigt känner inombords. Men faktiskt så tror jag inte att jag är ensam och jag tror nog att ni förstår vad jag menar i alla fall.