Det här med förhållanden

Vet ni vad som är otroligt viktigt i ett förhållande? Att stötta varandra.

Jag läste någonstans att ”i ett förhållande ska partnerna aldrig bestämma vad den andra får göra och inte”. Sanningens ord det där. Jag ska aldrig säga åt min pojkvn att han inte får gå på de där festen, att han inte får vara med de där kompisarna eller att han inte får ha Facebook. Man ska aldrig kväva varandra, utan lyfta varandra.

Nu är tillexempel Petter i London med sin paralellklass. Hans ex går i den klassen och han kommer missa min studentskiva fastän han lovade att komma. Först blev jag besviken såklart och tyckte det kändes olustigt att han skulle dit med bland annat henne. Ens studentskiva är bara en gång i livet och han kommer missa den för att vara någon annanstans med någon annan. Men antingen så kan jag välja att gå runt och vara ledsen på min skiva över att han inte är där, ELLER så kan jag välja att ta vara på den kvällen, umgås med mina vänner och släppa loss. 

Jag är skitglad för hans skull, att han ska få springa runt på Londons gator, för det är ju precis det jag också vill göra. Och om det hade varit omvänt så hade ju jag velat att han var glad för min skull. 

Nu efter gymnasiet har jag börjat överväga att plugga utomlands. När jag berättade det för Petter så utbrast han ”FYFAN vad kul för dig!! Det skulle verkligen vara någonting för dig. Kör!! Jag kommer och hälsar på dig då älskling!”. Vet ni? Han hade lika gärna kunnat svara ”nej det kan du inte göra, snälla åk inte, för min skull?”. För det vet jag att kompisar till mig hade kunnat sagt till sina partners. Jag är så jävla stolt och glad över att Petter istället stöttar mig i det Jag vill. Precis som jag stöttar honom i att åka iväg och göra GMU, bli soldat osv. Fastän jag är livrädd på insidan. Men det är hans dröm och det är min skyldighet som flickvän att peppa honom framåt mot sina drömmar istället för att hålla tillbaka honom. För tänk om vi håller tillbaka varandra, ger varandra ångest över att åka iväg och inte stöttar varandra… Hur bra hade det varit för oss som individer? Eller för vårt förhållande med för den delen?

Ibland när jag känner mig svartsjuk brukar jag tänka på att jag vill att Petter ska låta mig göra vad jag vill. Då måste också jag låta han göra vad han vill. För jag tror inte i längden på förhållanden där man styper varandra och inte låter sin partner göra det ena eller det andra.

Det jag vill komma fram till är att även om du är rädd, lita på er. Ni klarar det tillsammans. Och om ni inte gör det, så är han kanske inte rätt. Och det är heller ingenting att vara rädd för.