Foto: Ossian Langenborg
Vet ni vad? När jag mår som allra sämst isolerar jag mig helt ifrån omvärlden. Stänger av. Låser alla ute. När jag mår som allra sämst så vet ingen hur jag egentligen mår, för det är som då jag är som oärligast. Jag ljuger om min hälsa och hur sårad jag faktiskt är. Jag kämpar för att få mitt brustna hjärta att slå samtidigt som jag försöker dölja mina öppna sår med plåster. Under denna period kan jag vara en riktig dålig kompis. För jag vill inte umgås, prata, eller bli omplåstrad. Jag vill sörja och vara ifred.
Eftersom de fyra senaste åren periodvis sett ut på detta sätt har jag alltså förlorat en del kompisar, men även skaffat mig nya. När jag slutar svara på sms har några listat ut att jag istället ligger och gråter. När jag inte vill träffa folk vägrar några att låta mig vara själv. Och när jag ljuger om hur jag mår är det några som frågar, nej hur mår du, egentligen?
Man kan inte rå för hur man mår, hur ens undermedvetna spökar eller ens att barndomsminnen kommer ikapp en. Det man kan rå för är dock vad man väljer att göra utav situationen. Men faktiskt, så är inte alltid benen tillräckligt starka för att bära upp en. Man orkar inte, och sängen känns mer lockande än att gå ut och försöka pynta sitt ansikte med ett smile som inte finns.
Trots att man är en skit dålig vän just där och då, så är det vänners skyldigheter att förstå. Man ska inte behöva förklara allt i minsta detalj. Hur skulle man ens kunna? Det är ord man inte ens låter sig själv tänka. De är för jobbiga, och tungan sätter knutar på sig själv när man ska beskriva. Vad som hänt. När det hände. Varför man mår som man mår. Ibland vet man knappt själv, men det är då ens vänner ska veta. De vet att man mår dåligt. De ställer upp, på riktigt. Inte bara skickar ett sms med ett hjärta. För det hjälper inte utan gör bara saken värre. Att veta att någon vet, men inte bryr sig på riktigt. För det är ju då man behöver som mest hjälp, och ingen kan ge en den. Så man låser in sig, för det är inte lönt att försöka. Man vill ju ha hjälp utan att erkänna det och det är det ens vänner ska förstå. I annat fall kan man ställa sig frågan hur mycket de vet om en, eller om de ens är ens riktiga vänner. För de som står en som närmast vet hur man reagerar.
När allt känns bättre, glöm aldrig vilka som ringde dig och peppade. Glöm aldrig vilka du kunde gråta tillsammans med. Vilka som kunde hålla dina hemligheter. Vilka som förstod, agerade och ställde upp. Och glöm inte vilka som svek dig när du behövde det som mest. För de personerna har du ingen skyldighet att ställa upp för i framtiden.
Du är så jävla grym, helt ärligt. Helt otrolig! Så sjukt bra och välskrivna inlägg som nog alla känner igen sig i ofta! Du borde HELT ÄRLIGT se om du kan få skriva en bok. Jag vet att många hade köpt den iaf! Fortsätt blogga du är grym!
Kram
Du är så jävla grym, helt ärligt. Helt otrolig! Så sjukt bra och välskrivna inlägg som nog alla känner igen sig i ofta! Du borde HELT ÄRLIGT se om du kan få skriva en bok. Jag vet att många hade köpt den iaf! Fortsätt blogga du är grym!
Kram
känner igen mig så mycket i det du skriver om att förlora vänner å inte få nya när det gäller att man ”är borta” några år, med borta menar jag ledsen, för jag isolerar mig, som du beskriver. det gjorde jag, å nu när jag är på bättringsvägar har jag 0, absolut 0 nöra vänner. har väl två killkompisar men de har mkt i skolan, sina umgängen å jag är inte prio ett. missförstå inte, kräver inte att jag ska vara deras prio ett, för det funkar inte och jag kräver inget. men jag vill så gärna ha en vän. men det är svårt när man är ostabil, försöker stå på benen, aktar sig för att inte falla tillbaka i gamla tankar som var orsaken till isoleringen och psykisk och fysisk mkt dåligt mående. alla har lixom sina kompisar, en vardag, å de är svårt att komma in i ngon annan liv. speciellt verkar tjejer vara nöjda när de väl har ett kompisgäng å tänker inte på att släppa in ngn mer, för man har redan vänner. å.
ville bara skriva av mig för det är ingen annan jag kunnat relatera till som har de så. att inte ha vänner efter år ma mått dåligt, skulle vara intresant, snällt, å uppskattat om du berättade hur du fick vänner igen. kram, texten träffade mig så exakt så var tvungen att säga det, gud vad skönt att få läsa
känner igen mig så mycket i det du skriver om att förlora vänner å inte få nya när det gäller att man ”är borta” några år, med borta menar jag ledsen, för jag isolerar mig, som du beskriver. det gjorde jag, å nu när jag är på bättringsvägar har jag 0, absolut 0 nöra vänner. har väl två killkompisar men de har mkt i skolan, sina umgängen å jag är inte prio ett. missförstå inte, kräver inte att jag ska vara deras prio ett, för det funkar inte och jag kräver inget. men jag vill så gärna ha en vän. men det är svårt när man är ostabil, försöker stå på benen, aktar sig för att inte falla tillbaka i gamla tankar som var orsaken till isoleringen och psykisk och fysisk mkt dåligt mående. alla har lixom sina kompisar, en vardag, å de är svårt att komma in i ngon annan liv. speciellt verkar tjejer vara nöjda när de väl har ett kompisgäng å tänker inte på att släppa in ngn mer, för man har redan vänner. å.
ville bara skriva av mig för det är ingen annan jag kunnat relatera till som har de så. att inte ha vänner efter år ma mått dåligt, skulle vara intresant, snällt, å uppskattat om du berättade hur du fick vänner igen. kram, texten träffade mig så exakt så var tvungen att säga det, gud vad skönt att få läsa
Detta kan va bland det bästa jag läst på riktigt länge.
Detta kan va bland det bästa jag läst på riktigt länge.