Vara valet nummer två

När alla ens höga förhoppningar raseras för att ännu en lögn vidtas. När man står där, knappt förvånad, över att man ännu en gång inte blev vald. När någonting annat kom före en själv, igen. Jag vet precis hur den känslan känns. Kan inte ens räkna hur många gånger jag suttit hemma på sängkanten med ögonen fyllda av tårar och förbannat mig själv för att jag ännu en gång hoppats på för mycket. Någonstans inser man att personen som ständigt väljer bort en inte menar allt den säger. Alla ord är bara lögner. För om personen verkligen hade velat setts så hade ni gjort det för länge sen. Jag vet hur det känns när man väntar år ut och år in på en förändring, men ingenting händer mer än fler versioner av bortförklaringar. Personens ord blir plötsligt inte trovärdiga, ingenting blir trovärdigt. Eran relation blir inte trovärdig och tillslut ger man upp. Varför är det bara en själv som ska vara drivande i att ses?

Efter många såna här relationer till människor tar jag därför illa upp för minsta lilla grej. Det kan vara att någon för andra gången i rad ställer in den där fikan fastän det egentligen inte ligger något illa menat i den handlingen. Det kan till och med vara så små saker som att jag ringer för att berätta en glad som dålig nyhet, men personen i andra sidan av luren lägger på för att den exempelvis ska äta mat. Man drar direkt parallelen att mat då är viktigare än det man själv hade att berätta. Vilket i sin tur leder till att man själv inte tror att man har någonting viktigt att säga. Så man väljer att alltid vara tyst istället.

Man blir så känslig av allt man går runt och bär på. För vem skulle lyssna om man berättade att man ständigt blir bortvald? Vem bryr sig egentligen? Vem bryr sig ens om någonting man säger eller känner? När man kommit så långt i sina tankar börjar man plötsligt prioritera sig själv lägre och lägre. Ens egna välmående är inte längre prio ett, för ingen annan prioriterar det ju. Utan istället man väljer alltid andra före, och ens egna självförtroende åker ner i botten för man tror att man själv inte är värd att prioritera.

Uppepå känslan av att ständigt känna sig ouppskattad och otillräcklig så kommer ens egna komplex in, ens relationsproblem eller prestationskrav och allting blir en enda röra. Allt blir för mycket, det är för många känslor att gå och bära på. Men man väljer att ignorera det för att istället försöka vara som vanligt. Det slutar i att man inte är den bästa versionen av sig själv och får svårt att prestera i det mesta, för orken finns inte längre kvar. Man duger ju ändå inte så varför ska man ens försöka?

Jag har också känt precis så.