Just nu sitter jag och inväntar en taxi som ska ta mig till Yasuragi för en middag. Jag har migrän och har haft i ett par timmar, så jag ber redan nu om ursäkt för vad detta inlägget kommer att mynna ut i. Men jag ville i alla fall bara dela med mig av några bilder mitt i nuet. Dessa bilderna togs på min födelsedag förra veckan. Jag väcktes av frukost på sängen och med min favoritfrukost. Superduper fina rosor som fortfarande blomstrar och är fina och ett paket ifrån Celine. Jag blev så chockad. Jag och P köper i princip alltid bara grejer till varandra som är till huset, och jag blev så himla himla glad. Det var en fin väska som ni kommer att få se en del framöver. Vissa år är min födelsedag den bästa dagen på hela året, andra år vill jag bara radera dagen ur kalendern. Mest för att det är som det är med min familj. Mina syskon bor utspritt och det blir påtagligt hur orättvist livet är. Varje gång jag får en present får jag ångest över hur dåligt andra barn runt om i världen har det. Samma känsla på julen också. Dessutom är ju inte min pappa närvarande vilket jag aldrig skriver om här på bloggen längre. Men i år sa han varken grattis eller skickade blommor. Jag svarar i princip alltid när han har skrivit under året, och i år har till och med jag hört av mig. Tackat för saker han skickat, visat bilder på vad vi har tillagat av kött vi har fått mm. Dvs mycket mer kontakt än tidigare år. Därför blev jag väl bara chockad. Och besviken. Den där ständiga besvikelsen.
Många frågar hur jag kunde bryta kontakten med min pappa. Ena delen av en kommer alltid att hoppas och undra. Tänk om han var med nu. Tänk om han är med på bröllopet när jag gifter mig. Tänk om P och han lärde känna varandra. Tänk om, tänk om, tänk om. Men de andra 90% vet att man ALLTID blir besviken. När vi väl hörs lever han inte upp till bilden jag har av att en pappa ska göra. Som en kompis, jovisst. Kanske som en farfar, vem vet. Men inte som en vuxen ansvarstagande pappa. Och så blir jag bara ledsen varenda gång jag inser det. Och beskyller mig själv för att jag har hoppas på för mycket. Sedan blir jag ledsen över att jag inte kan få ha en relation till min pappa som alla andra. Sedan börjar man undra varför? Vad är det för fel på mig osv?
Lång utläggning nu, men i år var i alla fall min födelsedag rätt jobbig. Därför har jag inte skrivit om den först nu. Inte pga pappa, det var bara en liten del. Mest pågrund av jobb som inte blivit som jag har tänkt. Jag grät i princip hela dagen. Och neeej även fast jag är en Influencer var inte min födelsedag perfekt. Även om min kille gjorde allt i sin makt för att få den perfekt. Helvete vad jag älskar honom för det. Han är mitt allt. Familjen jag själv har valt.
Nu är taxin här – puss
Det här inlägget var så bra! Du sätter exakta ord på mina känslor. Jag vet hur du känner och hur du har det. Jag har också brutit med min pappa. Tack för att du delar med dig och skriver så bra <3 styrkekram!
Det här inlägget var så bra! Du sätter exakta ord på mina känslor. Jag vet hur du känner och hur du har det. Jag har också brutit med min pappa. Tack för att du delar med dig och skriver så bra <3 styrkekram!
Jag har också brutit med min pappa. Kände efter fleeeera års missbruk och missbruk av mitt förtroende att det fick vara nog. Det var inte värt att gång på gång försöka med insats av mitt mående. Jag mår SÅ mycket bättre utan honom.
Jag har också brutit med min pappa. Kände efter fleeeera års missbruk och missbruk av mitt förtroende att det fick vara nog. Det var inte värt att gång på gång försöka med insats av mitt mående. Jag mår SÅ mycket bättre utan honom.
Ibland funderar jag hur en vuxen människa kan göra valet att inte finnas i sina barns liv, hur kan man utsätta sitt egna barn för de. Min biologiska pappa valde att sluta delta i mitt liv när jag va 7/8 år, för att sen komma och gå som han själv behagar vissa år. Jag har alltid haft turen och haft min plastpappa som funnits och alltid varit som en pappa för mig genom alla åren. Men nu efter 17 år av frånvaro från min biologiska pappa, så gjorde jag beslutet att låta min plastpappa adoptera mig och de är mitt livs bästa beslut. Att få bryta banden med min biologiska och ska ”nya”. De är inget lätt val att bryta kontakten med någon, men detta va bästa beslutet jag tagit.
Tack för att du delar med dig om detta, att veta att man inte är själv i besvikelsen och ”tänk om”-tänkandet. Tack! <3
Ibland funderar jag hur en vuxen människa kan göra valet att inte finnas i sina barns liv, hur kan man utsätta sitt egna barn för de. Min biologiska pappa valde att sluta delta i mitt liv när jag va 7/8 år, för att sen komma och gå som han själv behagar vissa år. Jag har alltid haft turen och haft min plastpappa som funnits och alltid varit som en pappa för mig genom alla åren. Men nu efter 17 år av frånvaro från min biologiska pappa, så gjorde jag beslutet att låta min plastpappa adoptera mig och de är mitt livs bästa beslut. Att få bryta banden med min biologiska och ska ”nya”. De är inget lätt val att bryta kontakten med någon, men detta va bästa beslutet jag tagit.
Tack för att du delar med dig om detta, att veta att man inte är själv i besvikelsen och ”tänk om”-tänkandet. Tack! <3
Tack för att du delar med dig! Du satte verkligen ord på mina känslor, är i exakt samma situation och det hjälper så mycket att få höra att man inte är ensam. Stor kram <3
Tack för att du delar med dig! Du satte verkligen ord på mina känslor, är i exakt samma situation och det hjälper så mycket att få höra att man inte är ensam. Stor kram <3
Älskar transparenta och ärliga inlägg som dessa <3 D
Älskar transparenta och ärliga inlägg som dessa <3 D
Jag har också brutit med min pappa, ett val som jag har gjort själv. Jag mår bättre utan honom och kan ibland bli arg på mig själv för att jag inte förlåter honom. Men man kan inte förlåta ännu en gång.
Nu, har jag världens bästa bonus-pappa. Blir varm när jag tänker på hur fint det blev när mamma träffade honom, att det kom in en vuxen person i mitt liv som fanns där. Lyssnar, pratar och delar med sig. Att välja sin familj, kan vara det bästa ibland.
Hade någon sagt det till mig för 7 år sedan, så skulle jag inte tro på den personen….
Fint tycker jag hur du och din kille tar hand om och stöttar varandra. Om/när ni får barn, så kommer de få de bästa förebilderna! Kram <3
Jag har också brutit med min pappa, ett val som jag har gjort själv. Jag mår bättre utan honom och kan ibland bli arg på mig själv för att jag inte förlåter honom. Men man kan inte förlåta ännu en gång.
Nu, har jag världens bästa bonus-pappa. Blir varm när jag tänker på hur fint det blev när mamma träffade honom, att det kom in en vuxen person i mitt liv som fanns där. Lyssnar, pratar och delar med sig. Att välja sin familj, kan vara det bästa ibland.
Hade någon sagt det till mig för 7 år sedan, så skulle jag inte tro på den personen….
Fint tycker jag hur du och din kille tar hand om och stöttar varandra. Om/när ni får barn, så kommer de få de bästa förebilderna! Kram <3
Jag känner igen mig i vart enda ord du skriver om din pappa. Jag har hoppats gång på gång men ingen skillnad. Tack för att du delar med dig!!
Jag känner igen mig i vart enda ord du skriver om din pappa. Jag har hoppats gång på gång men ingen skillnad. Tack för att du delar med dig!!
Hej Ellinor.
Förstår det som att du gått igenom jobbiga uppbrott tidigare och undrar hur du tog dig igenom det? Jag har blivit väldigt sviken i mina tidigare relationer vilket tagit hårt på min självkänsla. Hur bygger man upp sig själv och går vidare? Vad är dina tips?
Kram!!
Hej Ellinor.
Förstår det som att du gått igenom jobbiga uppbrott tidigare och undrar hur du tog dig igenom det? Jag har blivit väldigt sviken i mina tidigare relationer vilket tagit hårt på min självkänsla. Hur bygger man upp sig själv och går vidare? Vad är dina tips?
Kram!!
Jag vet precis vad du menar om att bli besviken gång på gång av sin far. Som dotter kan man ändå inte sluta hoppas att kanske, kanske, har han förändrats denna gång. När detta sedan inte händer, trots alla egna ansträningar, känner man skuld. Skuld för att man inte funnits närvarande. Detta även om man nu som då hör av sig. Själv har jag alltid dåligt samvete gentemot honom, det känns som om han inte gått vidare från mina föräldrars skillsmässa som ägde rum när jag var ett litet barn. Dessvärre vet jag också hur det känns då alla andra verkar ha den bästa fadern i världen. Farsdagar är så smärtsamma. Jag vill bara påminna dig om att du inte är ensam. Här ute finns andra som har en liknande relation till sin far. Detta kan kännas tröstande stundvis, att inte vara ensam.
Jag vet precis vad du menar om att bli besviken gång på gång av sin far. Som dotter kan man ändå inte sluta hoppas att kanske, kanske, har han förändrats denna gång. När detta sedan inte händer, trots alla egna ansträningar, känner man skuld. Skuld för att man inte funnits närvarande. Detta även om man nu som då hör av sig. Själv har jag alltid dåligt samvete gentemot honom, det känns som om han inte gått vidare från mina föräldrars skillsmässa som ägde rum när jag var ett litet barn. Dessvärre vet jag också hur det känns då alla andra verkar ha den bästa fadern i världen. Farsdagar är så smärtsamma. Jag vill bara påminna dig om att du inte är ensam. Här ute finns andra som har en liknande relation till sin far. Detta kan kännas tröstande stundvis, att inte vara ensam.