Det spelar egentligen ingen roll om man är tillsammans eller inte. Det kan göra lika ont ändå. Avstånd är kärlekens smärta i dess renaste form. Oron att inte veta. Kommer vi klara det? Kommer han sakna mig? Tänk om vi glider isär? Vad tar jag mig till när hela hjärtat skriker efter Honom? Eller ännu värre, vad gör jag om jag inte saknar honom alls? Distansförhållanden tär på en och prövar förhållandet i den högsta grad som möjligtvis går.
Tänk om han träffar någon annan? Tänk om han glömmer bort mig? Och tänk om han inser hur roligt han har utan mig? Vad gör jag då? Framtiden är läskig, avståndet likaså, men kärleken allra mest. Räcker den till? Är den stark nog?
Jag vet att jag skulle gå itu om den var för svag. Oavsett om det var jag eller du som insåg det. Vad är jag utan vår kärlek? Det är ju den som håller mig samman. Men när allt kommer omkring inser jag att man bara måste ta varje dag som kommer. Lita på varandra, berätta vad som händer och inte ta den andra för givet. Som vanligt alltså? Så, det spelar egentligen ingen roll om man är tillsammans eller inte.
Du har ju skrivit att du tyckte gymnasiet var en väldigt jobbig tid. Jag känner ganska exakt likadant. Det är ofta svårt att komma ur sängen- Prestationsångesten blir ibland för mycket och självkänslan räcker inte till. Ljuset i min vardag är min pojkvän. (som jag förstått det var Petter även din klippa i stormen under din gymnasietid) Jag har massa kompisar som jag älskar men det är ändå han som alltid får mig att orka. I höstas flyttade han utomlands en månad. Jag tyckte det var jätte jobbigt redan innan han åkte och grät ofta över tanken på att vara ensam och att behöva klara igenom vardagen själv. När han åkte kändes det som en bit av mig saknades men efter någon vecka eller två fick jag mig själv att fungera igen. Jag hatar mig själv för att jag känner såhär. Jag vill ju att han ska få uppleva sina drömmar osv men jag vill så gärna att han ska vänta tills jag går ut gymnasiet. Efter en månad åkte jag ner till honom i Spanien (där han bodde) och sedan dess har jag varit så mycket gladare igen. Även fast skolan är jobbig och jag ibland bara bryter ihop och all min motivation och självkänsla försvinner så känns allt bättre när han är där.
Nu ska han snart åka igen och jag är så jävla rädd. Om 2-3 veckor åker han till Asien och jag, som måste gå i skolan, sitter ännu en gång och gråter för rädslan att klara mig själv. Jag känner mig som den svagaste människan i världen. Som den sämsta flickvännen. Men jag vill inte att han åker, jag är för rädd.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag tar studenten om 6månader. Hur gör man för att överleva dessa månader, och stora delar av denna tid själv?
Du har ju skrivit att du tyckte gymnasiet var en väldigt jobbig tid. Jag känner ganska exakt likadant. Det är ofta svårt att komma ur sängen- Prestationsångesten blir ibland för mycket och självkänslan räcker inte till. Ljuset i min vardag är min pojkvän. (som jag förstått det var Petter även din klippa i stormen under din gymnasietid) Jag har massa kompisar som jag älskar men det är ändå han som alltid får mig att orka. I höstas flyttade han utomlands en månad. Jag tyckte det var jätte jobbigt redan innan han åkte och grät ofta över tanken på att vara ensam och att behöva klara igenom vardagen själv. När han åkte kändes det som en bit av mig saknades men efter någon vecka eller två fick jag mig själv att fungera igen. Jag hatar mig själv för att jag känner såhär. Jag vill ju att han ska få uppleva sina drömmar osv men jag vill så gärna att han ska vänta tills jag går ut gymnasiet. Efter en månad åkte jag ner till honom i Spanien (där han bodde) och sedan dess har jag varit så mycket gladare igen. Även fast skolan är jobbig och jag ibland bara bryter ihop och all min motivation och självkänsla försvinner så känns allt bättre när han är där.
Nu ska han snart åka igen och jag är så jävla rädd. Om 2-3 veckor åker han till Asien och jag, som måste gå i skolan, sitter ännu en gång och gråter för rädslan att klara mig själv. Jag känner mig som den svagaste människan i världen. Som den sämsta flickvännen. Men jag vill inte att han åker, jag är för rädd.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag tar studenten om 6månader. Hur gör man för att överleva dessa månader, och stora delar av denna tid själv?