Vi var ju så kära, trodde jag. Jag berättade för alla mina kompisar, var lyckligast i världen och de enda tankarna kom in på var just honom. Han däremot, nämnde mig aldrig för någon. Jag fick inte honom att känna någon speciell känsla alls egentligen, och han tänkte nog inte ens en enda gång på mig.
Han sårade mig, satte spår och blev omedvetet ett djupt hål under den tiden i mitt liv. Men för honom, var jag ingen speciell. Och det är så hemskt att man är den. Den som älskar men inte blir älskad tillbaka. Den som blev ensam kvar, med gråten i halsen och hjärtat i tusen bitar. Medan han, lever vidare, och har ingen aning om vad han gjorde med mig och mitt liv.
Det vet man ju hur det känns. Befinner mig där just nu, men är kille. Verkligen inte roligt. Känner med dig.
Det vet man ju hur det känns. Befinner mig där just nu, men är kille. Verkligen inte roligt. Känner med dig.
Ellinor! Jag är så imponerad över din intervju, att du kan skriva om ensamheten du vart utsatt för. Jag har gjort detsamma, men fick näthat tillbaks. En lång historia. Jag känner igen mig i de orden, att känna sig ensammast i världen, verkligen ensammast. "Finns det en så finns det flera", frågan är, vart är dem? Jag behöver dem. Jag vill vara lycklig.
Ellinor! Jag är så imponerad över din intervju, att du kan skriva om ensamheten du vart utsatt för. Jag har gjort detsamma, men fick näthat tillbaks. En lång historia. Jag känner igen mig i de orden, att känna sig ensammast i världen, verkligen ensammast. "Finns det en så finns det flera", frågan är, vart är dem? Jag behöver dem. Jag vill vara lycklig.