Att vara anhörig till någon som går igenom helvetet

Ni känner ju inte till allt i mitt bagage. Ni vet att jag inte har någon kontakt med min pappa och att varje gång vi väl försöker så blir jag besviken. Efter oskyldiga sms då och då i höstas till att inte få ett grattis när jag fyllde år i oktober. Det kändes. Men trots att han är min pappa, så är han ingen jag har nära, ingen jag har känt på många år.

Det som är jobbigt på riktigt är det som jag håller kärt. Det är mycket som är infekterat och trasigt i min familj och släkt, men det är inget jag skriver om. Jag har aldrig gjort det och kommer nog aldrig att göra det. Det är inte min historia och ingenting jag vill skriva om på internet. Det är ju inte mig det är synd om eller jag som har det tufft. Då känns det larvigt att skriva om hur mycket ångest det ger mig. Även om det såklart påverkar mig hela tiden för att jag är närmast anhörig. Och ni vet hur det är, man lever i sin bubbla och plötsligt kommer saker ikapp en när man minst anar det.

Oftast så tränger jag bort allt, man måste det för att kunna leva. Men ibland slår det mig att jag har det så bra, när många i min närhet inte har det.

”Vad mer kan jag göra? Säga? Hjälpa till med?” är några av det tankar som håller mig sömnlös många nätter. Det känns som att jag inte tar mitt ansvar, fast jag inte vet vad mer jag kan göra. Så jag isolerar mig, skapar distans. För att det ska kännas längre bort. Och sen jobbar jag. För händer det något ska jag finnas där, vara en trygghet på det sättet jag kan. Stötta i livet. Pusha för saker som kan ge livsglädje. Visa att man kan nå exakt dit man vill, utan att ha någon att luta sig mot.

Men det känns inte alltid tillräckligt. Och så springer man på något som ger en minnet tillbaka. Tillbaka till stunder då livet kändes hopplöst. När jag inte orkade längre. Men samtidigt måste jag leva, för att visa att det går. Och för att orka när dom inte orkar mer.