Att ta sig igenom en enorm sorg, tillsammans.

Herregud vad vi har krigat sedan vi träffades. Ibland har det känts som att det aldrig har tagit slut. Det första halvåret som par tvingades P gå igenom att se sin pappa tyna bort. Och samma år höll vi stenhårt i varandras händer när säckpiporna spelade för honom i kyrkan.

Ingen vet hur man ska hantera en sån situation. Speciellt inte när man lever ihop med någon man precis har träffat. Varken han eller jag visste. Och ingen vi kände kunde ge oss tips och råd. Så som det annars brukar vara i början av en relation…

… För man brukar ju vara är ett nyförälskat kärlekspar, som bollar varandras svagheter med sina vänner över ett glas vin. Men  samma dag som cancerbeskedet kom, så slutade vi att fokusera på oss två. Det var helt irrelevant i stunden. Min viktigaste uppgift blev att ställa upp för honom. Få honom att glömma bort, men också minnas. Vi blev varandras bästavänner tidigt, för vi hade inget annat val. Och vi växte ihop och blev ett.

Där och då blossade så mycket känslor upp inom mig. Känslor jag hade tryckt undan i egentligen hela mitt liv… Relationen till min egen pappa. Jag tvingades bli påmind, även fast jag inte ville. Och vi tog upp kontakten igen. Jag hoppades så innerligt att det skulle vara annorlunda den här gången, men det blev det inte… För ganska snabbt blev jag besviken på nytt, och plötsligt var min pappa också försvunnen ur våra liv.

Jag kommer aldrig någonsin att glömma ett av de sista besöken på sjukhuset hos min svärfar. Då när alla visste att tiden var knapp… För mig hade han ju blivit den enda manliga förebilden jag någonsin haft. Han vinkade fram mig bredvid sin sjukhussäng, tog han min hand, pussade på den och sa att jag inte skulle se tillbaka på mitt liv som en dotter utan en pappa… För jag hade ju fått en, även om det bara var för ett år. Under det året hade jag ju fått uppleva vår tid ihop… Och med honom som pappa. Jag nickade och grät.

Samtidigt som jag stod i bakgrunden och försökte vara en stöttepelare för P, så kände jag dåligt samvete över sorgen jag själv kände. För den var så stark. Jag hade ju äntligen fått den där pappan jag alltid drömt om. Som kramade mig länge länge, alltid pussade mig på pannan och brydde sig om mina framtidsplaner… Och plötsligt togs han också ifrån mig. Det kändes så orättvist. Tanken på att ingen av mig eller P skulle ha en pappa som grät av stolthet på vårat bröllop fick mig att gå sönder inombords… Vi var inte värda det.

Men P förstod mig och mina känslor, det har han alltid gjort. Även om vi har sörjt olika mycket, och på olika sätt, så listade vi snabbt ut hur den andra ville ha det. Hur man på bästa sätt skulle ställa upp för den andra, utan att man behövde be varandra om hjälp.

Och jag vet att han hade varit stolt, min svärfar. Och pappan till mannen i mitt liv. Han hade berömt oss för hur vi har tagit hand om varandra sen dess. Och hur vi har förvaltat våra företag och uppnått vår gemensamma dröm, huset.

När jag tänker på P börjar jag nästan alltid gråta. Det gör ont fysiskt i hela min kropp av kärlek. Jag älskar honom för allt han är, och inte är. För allt han gör, och inte gör. För allt han säger, och inte säger.

Han är den enda trygga punkten jag någonsin har haft, och såhär i efterhand, snart 4år senare, så ryser jag över hela armarna utav tanken på allt vi har hunnit med. Han är min bästa bästa vän, och oavsett vad framtiden spår, så hoppas jag så innerligt att han förblir det för resten utav mitt liv.