Girls weekend

Jag, Mickan och Sanja

Hej kompisar! Den här helgen var på riktigt den bästa på länge. Pojkvännen var out of town så jag passade på att fylla varenda timma med tjejkompisar. Vilket kändes igår kan jag lova… Jag låg på riktigt i min säng HELA DAGEN och kved av illamående. Väldigt oförtjänt också för jag kom faktiskt hem en okej tid + fick i mig mycket vatten. Vi gick till den nyöppnade restaurangen L’aventura i Vasastan som kocken Karl Ljung driver. Jag kan berätta mer om den upplevelsen sen, för nu tickar klockan och min lunch på jobbet är snart slut. Men låt mig säga såhär… Det är inte för inte jag var ute och festade 4 dagar i veckan när jag bodde i Göteborg. För de här tjejerna kan det där med party haha… ÅH! Vad vore man utan tjejkompisar hörrni?

Jag uppdaterar min instastory så himla mycket, så jag funderar på om jag ska börja printa lite ”i nuet” bilder därifrån och lägga upp här. Jag får så mycket frågor om kläder, smink etc som jag inte alltid hinner svara på i direkt meddelanden på Instagram. KRAM vi hörs latero!

  1. Såg blusen och jeansen på din instastory, så himla snyggt! Vet att du hade taggat na-kd på blusen och Lindex på jeansen, men vet du om de finns att köpa nu? Hittar nämligen inte blusen på na-kd hemsida.
    Lycka till med nya jobbet!

  2. Såg blusen och jeansen på din instastory, så himla snyggt! Vet att du hade taggat na-kd på blusen och Lindex på jeansen, men vet du om de finns att köpa nu? Hittar nämligen inte blusen på na-kd hemsida.
    Lycka till med nya jobbet!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

BLOGGARE PÅ FORNI

Sedan 2008 har alltid haft som ambition att skriva om allt annat än rosa fluffiga moln. Bloggen är mitt favoritforum för det, och är den förlängda armen av allt ni inte får se på min IG story. Renoveringsresor, barnuppfostran, djupa texter, ekonomisnack och skönhetstips därför vanliga ämnen här inne.

Ett ärligt inlägg om min prestationsångest som jag aldrig har berättat för någon

I prick hela mitt liv har jag levt med en prestationsångest. Vartenda fall genom hela mitt liv har jag tagit personligt. Blev jag inte vald i första-6an på en match kunde jag vara förstörd i flera veckor efter. Det tydde sig inte i tårar, utan jag vände det inåt och hackade på mig själv tills kroppen inte orkade mer. Fick jag inte alla rätt på provet undrade jag varför jag ens skulle fortsätta leva. Var en kille elak mot mig tänkte jag att jag förtjänade det. Jag var ju så himla sämst så det var ju såklart därför han var taskig. I mina egna ögon fanns det ingen mer värdelös människa än mig själv. Det låter väldigt tragiskt såhär i efterhand, men såhär var det i flera flera år, och vissa dagar fortfarande (fast inte alls på samma nivå).

Det bottnar ju i en kass självkänsla, och resulterade i enorm prestationsångest. För var jag bra på någonting, då var jag en bra människa. Var jag inte duktig, så var jag ju ingenting. Jag var helt värdelös. Ni vet ju att jag var deprimerad egentligen hela tonåren (13-19) och jag tror verkligen att det var ett resultat utav allt självhat. Usch, fy fasiken vad elak jag har varit mot mig själv. Straffat mig själv på alla möjliga sätt när jag inte var ”bra nog”. Jag tror att allting bottnade i att pappa har varit frånvarande. Och jag tänkte att ”hade jag varit en tillräckligt bra dotter så hade han stannat kvar”. Men det gjorde han ju inte…


Och värst var det i handbollen. Det enda jag egentligen levde för och älskade. Där var tankarna som värst. Tillslut fastnade jag i onda spiraler med tvångstankar och tix-idéer och gick bara runt runt i en ring och tixade innan matcher och ofta träningar. Jag spelade handboll i 10år och det blev hela min identitet. Alla jag kände spelade handboll, jag tränade minst två gånger om dagen, åt efter kostscheman, reste aldrig privat utan enbart i handbollsyfte, tittade inte på film utan bara handbollsmatcher etc. Jag träffade aldrig min släkt eller familj utan tränade bara hela hela hela tiden. Gick en match dåligt straffade jag mig själv med träning och mat och sådär höll det på.

På bilden ni ser här över var jag inne i en period då jag såhär i efterhand tror att jag fick en släng ortodoxi. Jag fick i mig minst 6 olika kosttillskott varje dag, räknade kalorier i appar och skulle helst alltid lega på + noll kalorier varje dag även off season. Vissa dagar tränade jag fyra pass om dagen. Millöpning, intervaller, handbollsträning och fysträning med laget. Och min ångest var helt brutal. Utöver det här gick jag handbollsgymnasium (vilket var det sämsta jag kunde ha gjort för helt plötsligt skulle jag även betygsättas efter min prestation). Prestationsångesten infann sig inte bara i handbollen, utan även i skolan. Vilket gjorde att jag egentligen aldrig gick i gymnasiet. Jag kan typ räkna gångerna på mina två händer.

Bild tagen precis när vi hade vunnit vårt andra JSM guld

… Och en dag orkade jag inte med alla hjärnspöken mer. Emellan träningarna och matcherna var jag bara sängliggandes och kved av ångest. Så några veckor innan vårt sista och tredje JSM (där laget vann guld igen), så hoppade jag av. Och det är både det bästa och sämsta jag har gjort mot själv. Bästa för att jag släpptes fri och kunde börja jobba på min självkänsla och hitta en ny identitet och vad jag tyckte var roligt. Sämsta för att jag älskade handbollen och fortfarande saknar den varje dag. Tänk om jag bara hade släppt rädslan och börjat gå och prata med någon? Lättat på hjärtat? Jag minns att många vänner då bad mig att göra det, men det var liksom över min värdighet på något vis. Även fast det bara är några år sedan så var psykisk ohälsa inte alls lika uttalat självklart som det är idag.

Det jag lärde mig från det här är att aldrig någonsin låta hjärnspöken vinna. Jag gav upp en dröm jag hade kämpat för hela livet pga prestationsångest. Man måste våga ta hjälp, och våga berätta för sina kompisar och någon vuxen hur man känner. Och det viktigaste jag tog med mig var: att älska sig själv, vara säker i sig själv och att tro på sig själv. Det är grundpelare för att ha en hälsosam inställning till sig själv.

Gud jag har verkligen aldrig pratat med någon om detta för jag känner fortfarande en oerhörd skuld gentemot typ alla i min omgivning för att det blev som det blev. Lär er utav mig och gå inte i mina fotspår kompisar! Vi är fan starkare än vår starkaste ångest. Man är bara modig om man söker hjälp<3

  1. Kan inte du skriva ett inlägg om de sminkprodukter du använder till vardags? Hade varit kul att läsa om 🙂 gillar din blogg!

  2. Kan inte du skriva ett inlägg om de sminkprodukter du använder till vardags? Hade varit kul att läsa om 🙂 gillar din blogg!

  3. Hej!
    Jag vill bara säga att detta var så bra skrivet! Tack för att du vågar dela med dig för jag kan lova att det är många som just nu befinner sig i känslan där du va för några år sedan. Jag själv befinner mig där nu och har gjort det i några år. Min prestationsångest ligger dock inte kring träning utan mest kring skolan. Om jag inte presterar på högsta nivå i skolan i alla ämnen så känner jag mig varken tillräckligt bra eller att folk runtomkring mig kommer bli tillräckligt nöjda. Precis som du skrev där ovan så känns det som att världen kommer gå under om jag inte presterar på högsta nivå.

    Nu går jag sista året på gymnasiet och har till viss del börjat arbeta bort min prestationsångest, men så fort jag inte presterar på topp kommer den tillbaka. Att läsa detta inlägget var för mig väldigt skönt (är de ens ett bra ord att använda? bra kanske är ett bättre ord) för det känns inte som så många pratar om just prestationsångest. Att du valde att skriva om det och vågade öppna upp dig tror jag verkligen kan hjälpa många att inse att det är inte hela världen om man inte presterar på topp och att det ibland inte är värt att prestera på topp för att det kan drabba ens omgivning på ett negativt sätt. Inlägget påminde i alla fall mig om det och det gjorde även mig mer medveten om att jag måste jobba mer med min prestationsångest.

    Så ännu en gång tack, tack för att du vågade dela med dig <3.
    Kram!!

  4. Hej!
    Jag vill bara säga att detta var så bra skrivet! Tack för att du vågar dela med dig för jag kan lova att det är många som just nu befinner sig i känslan där du va för några år sedan. Jag själv befinner mig där nu och har gjort det i några år. Min prestationsångest ligger dock inte kring träning utan mest kring skolan. Om jag inte presterar på högsta nivå i skolan i alla ämnen så känner jag mig varken tillräckligt bra eller att folk runtomkring mig kommer bli tillräckligt nöjda. Precis som du skrev där ovan så känns det som att världen kommer gå under om jag inte presterar på högsta nivå.

    Nu går jag sista året på gymnasiet och har till viss del börjat arbeta bort min prestationsångest, men så fort jag inte presterar på topp kommer den tillbaka. Att läsa detta inlägget var för mig väldigt skönt (är de ens ett bra ord att använda? bra kanske är ett bättre ord) för det känns inte som så många pratar om just prestationsångest. Att du valde att skriva om det och vågade öppna upp dig tror jag verkligen kan hjälpa många att inse att det är inte hela världen om man inte presterar på topp och att det ibland inte är värt att prestera på topp för att det kan drabba ens omgivning på ett negativt sätt. Inlägget påminde i alla fall mig om det och det gjorde även mig mer medveten om att jag måste jobba mer med min prestationsångest.

    Så ännu en gång tack, tack för att du vågade dela med dig <3.
    Kram!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mitt alla hjärtans dags firande

Min Alla Hjärtans Dag började med en lång jobbdag, som slutade med fix inför ett frukostseminarium vi skulle ha för befintliga kunder och potentiella kunder, samt intresserade såklart. Vi skulle nämligen ha den digitala marknadschefen hos MAX hamburgare hos oss (vår kund) och prata om influencer marketing. Så in i sista sekund hjälpte jag till att rodda. Plocka undan på kontoret och plocka fram stolar etc.

… Kl 18.55 hade jag bestämt med P att hoppa på färjan ifrån Strandvägen ut till Nacka. Och jag blir såklart supersen… Ingen taxi kan hämta mig och mobilen dör. Så det var bara att ta jackan under armen och springa 2,5km(!) på 15min. Osminkad, odressad och dessutom svettig. Mina förväntningar sjönk kraftigt.

Resturang J som är lokaliserat vid vattnet ute i Nacka

Men! Det la sig hyfsat fort. Jag ville bara njuta utav kvällen. P och jag skulle äta på Restaurang J som ligger ute i Nacka. Vi hade vår tredje dejt där. Redan då ville P göra vår relation offentlig för vännerna, och jag minns att han försökte fota mig i solnedgången utan vidare framgång. Herregud så pirrigt det var. Jag åt 5 tuggor utav min Ceasarsallad och höll på att kräkas av ångest. Stackars lilla jag. Såhär i efterhand så hade jag verkligen så himla låg självkänsla.

Jag väljer ALLTID löjromstoast till förrätt om det finns på menyn

P och jag pratade så himla mycket igår. Orden och meningarna korsades omlott och de nästan bubblade ut. Så mycket tankar och idéer om framtiden. Det var så jävla härligt. Vi skålade varannan tugga och jag kände mig verkligen extra kär i honom.
Angående löjromstoasten förresten (den får 5 av 5 Elli’s)… Den måste serveras med smörstekt bröd. Inget annat. Den gör sig överlägset bäst då har jag insett.

Helvete vad jag älskar den där mannen. Det är inte en hispig förälskelse som är starkare än starkast (men) också svagare än svagast. Utan den är stabil. Trygg. Jag är så glad att 19åriga Ellinor inte gick några händelser i förväg. Utan att jag verkligen våga känna alla nya känslor som P gav mig. De var verkligen helt främmande, och asläskiga. Men jag vågade. Och han också. Och inte trodde väl någon det. Tack för att vi gjorde så mot oss själva, och bara var så lugna genom hela processen.

Aja… Sedan kom den in. Den ABSOLUT godaste fisken jag har ätit i Stockholm på väldigt väldigt länge. Jag ville inte infinna mig i att den någonsin skulle ta slut. En röding (som har blivit min nya favoritfisk efter detta). Beställ den bara!!!!!!! Smakerna var sensation.

Efterrätten skippade vi och åkte istället färjan in till stan igen (tog 30min men kändes som 5). Sedan tog vi varsitt glas på Strandvägen 1 innan vi hoppade in i en taxi hem.

Ps! Vill naturligtvis uppmärksamma att Alla Hjärtans Dag är till för hela ens umgängeskrets och inte bara för ens partner. Hade jag haft mer tid hade jag gjort ett långt inlägg om alla mina älskade vänner och några meningar om varför. Jag ÄLSKAR ER! Och heja er som faktiskt uppmärksammade det igår. För gårdagen ska inte vara en ångestladdad dag för dem som är singlar. Eller för de utan familj. Eller vad som helst. Och självklart mäts inte kärlek i gåvor eller hur mycket man lägger  ut på sociala medier. Vill bara vara tydlig med det även fast jag vet att de flesta av er känner mig så pass väl.

  1. Denna kommentar är inte på något sätt menat att vara negativ, och jag hoppas inte att du tolkar den så.
    Men du har flera gånger skrivit att det inte är en sån där DUNDER kärlek utan den är trygg och stabil. Vilket är två jätteviktiga saker i en relation. Men man kan ju ha båda. Jag är själv i en mogen, trygg, stabil men ändå EXTREMT stark och passionerad relation. Hur resonerar du kring detta? Starkt och passionerat behöver ju absolut inte betyda stormigt.

    Ha en fin dag!

    1. Hej, nej Gud jag fattar! <3

      Nej, alltså jag menar stormigt och inte passionerat. För passionerat behöver det ju också vara. Det känns som att vi tjejer (och fasiken alla mina killkompisar också) har växt upp i någon fantasti om att kärlek är dramatisk, spännande och stormig. Man blir kär på fläcken, men ska ändå fortsätta spela något spel. Man vill bara vara nära personen hela tiden och får man inte det blir man helt galen. Och precis lika pirrigt och helt underbart-jävla-fantastiskt som det är…. Lika överjävligt-hemskt är det när det går nedför. Det finns inget mellanting. Och av erfarenhet så är det förälskelse och inte långvarig kärlek (fast vad vet jag, vi har ju bara varit tillsammans superkort). Men det är min teori i alla fall. Och jag hade aldrig ens träffat någon där själva kärleken kändes trygg innan jag träffade min P.
      Aaah det är supersvårt att förklara, men hoppas att detta gav lite bättre förståelse!
      Menar såklart inte att en hälsosam kärleksrelation inte innehåller pirr i magen, passion etc. Utan de olika typerna av kärlekar är så olika att de inte ens går att jämföra. De känns på två helt olika sätt.

      kram!

  2. Denna kommentar är inte på något sätt menat att vara negativ, och jag hoppas inte att du tolkar den så.
    Men du har flera gånger skrivit att det inte är en sån där DUNDER kärlek utan den är trygg och stabil. Vilket är två jätteviktiga saker i en relation. Men man kan ju ha båda. Jag är själv i en mogen, trygg, stabil men ändå EXTREMT stark och passionerad relation. Hur resonerar du kring detta? Starkt och passionerat behöver ju absolut inte betyda stormigt.

    Ha en fin dag!

    1. Hej, nej Gud jag fattar! <3

      Nej, alltså jag menar stormigt och inte passionerat. För passionerat behöver det ju också vara. Det känns som att vi tjejer (och fasiken alla mina killkompisar också) har växt upp i någon fantasti om att kärlek är dramatisk, spännande och stormig. Man blir kär på fläcken, men ska ändå fortsätta spela något spel. Man vill bara vara nära personen hela tiden och får man inte det blir man helt galen. Och precis lika pirrigt och helt underbart-jävla-fantastiskt som det är…. Lika överjävligt-hemskt är det när det går nedför. Det finns inget mellanting. Och av erfarenhet så är det förälskelse och inte långvarig kärlek (fast vad vet jag, vi har ju bara varit tillsammans superkort). Men det är min teori i alla fall. Och jag hade aldrig ens träffat någon där själva kärleken kändes trygg innan jag träffade min P.
      Aaah det är supersvårt att förklara, men hoppas att detta gav lite bättre förståelse!
      Menar såklart inte att en hälsosam kärleksrelation inte innehåller pirr i magen, passion etc. Utan de olika typerna av kärlekar är så olika att de inte ens går att jämföra. De känns på två helt olika sätt.

      kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Arbetsoutfit och första dagarna på nya jobbet

Såhär kan man gå klädd en vinterdag i Stockholm! Jag älskar ju kavaj, men har precis fått upp ögonen för t-shirts. Speciellt med en kombo. Då blir det inte så uppdressat som med en blus under. Men jag har alltid en skjorta med mig ifall jag spiller eller om jag spontant behöver hoppa in i något seriösare möte.


Gud jag känner mig heeelt slut i huvudet efter mina första två dagar på jobbet. Kanske för att jag slutade 01 igårnatt hehe, och upp igen vid 07. Det var en kundmiddag med Google, så jag satt alltså inte på kontoret själv och jobbade för att förtydliga! Det var väldigt väldigt trevligt dock, så jag klagar inte alls!
Det är så mycket nya intryck första dagarna. Man pendlar mellan att känna sig 100% sämst (pga man inte fattar någonting, allt är nytt och man ställer dumma frågor) till att vara 100% taggad på livet haha. För oavsett är det ju så himla kul. Mina kollegor är så peppande och stöttande, och det är skönt att jag har jobbat med dem sedan tidigare med samarbeten via bloggen. Då känner man ändå varandra lite:-) Nu ska jag beta av lite jobb, kolla de sista avsnitten av Bron och sedan somna innan 00 tänkte jag. Sent för att vara mig, men detta är det nya livet!
Jeans, Kavaj Zara // T-shirt Lindex // Kappa na-kd // Skor Topshop

(OK även om jag tjatar om jobbet så är det bara för att jag är så himla glad, äntligen ska jag aktivera hjärnan och fylla den med nya utmaningar. Men jag vill bara förtydliga att jag även är expert på att varva ner mellan allting också. Om kvällarna lägger jag ifrån mig mobilen och på helgerna är jag nästan helt mobilfri. Så jag kommer verkligen inte att jobba ihjäl mig. Så ni behöver inte oroa er för det<3)

  1. Ååh va kul o läsa om ditt nya jobb! Själv börjar jag mitt DRÖM internship på Måndag (PR och Marketing på ett skivbolag i London) och är SÅ nervös blandat med SÅ exalterad. Har du några speciella tips man borde tänka på när man är ny? Kul o höra dina synpunkter. Vill också säga att du är sjukt inspirerande för mig! Bara 22 år men verkar verkligen veta vart du vill ta dig i livet och verkar sjukt smart och strategisk.

    Kram!

  2. Ååh va kul o läsa om ditt nya jobb! Själv börjar jag mitt DRÖM internship på Måndag (PR och Marketing på ett skivbolag i London) och är SÅ nervös blandat med SÅ exalterad. Har du några speciella tips man borde tänka på när man är ny? Kul o höra dina synpunkter. Vill också säga att du är sjukt inspirerande för mig! Bara 22 år men verkar verkligen veta vart du vill ta dig i livet och verkar sjukt smart och strategisk.

    Kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Stolt över min nya samarbetspartner

Minen när jag säger ”Hörrni jag vill berätta någonting för er!”

En partner som jag har jobbat med för flera år sedan (första samarbetet 2014 tror jag) är klockmärket Triwa. Jag har sedan dess genuint varit en Triwa-tjej och inte bloggat om några andra klockvarumärken. Jag tycker att många klockor i denna prisklassen idag inte alls håller standarden. Trendfaktorn är hög och kvalitén låg. Vilket gör att det inte är en klocka man plockar fram år efter år och är nöjd med. Och den faktorn är asviktig för mig. Jag har höjt Triwa till skyarna även fast vi inte har jobbat ihop, och det är nog det som gör detta samarbetet mest kul! För även om man kör samarbeten med företag, så är det viktigt att man känner att man pratar gott om dem även när man inte får betalt för att göra det. Annars är det ju inte genuint. Så under de närmaste veckorna denna våren (JA jag skrev vår även fast det snöar ute) så kommer ni att få se lite mer utav Triwa som varumärke.

Mina två favoriter ifrån hemsidan just nu

Jag har köpt klockor själv ifrån Triwa (dom hade en med en ljusrosa urtavla som jag gillade supermycket men tyvärr tappade jag den ifrån en båt) och en till ”klassisk” med vit urtavla. Min kille har också en som han använde hela semestern i Sydafrika pga de är så tåliga (tror jag har visat er en bild på den annars får jag ta mig i kragen och visa er). Triwa är ju ett svenskt brand, och alla klockor är mer eller mindre unisex. Så P och jag byter då och då. Smidigt på alla sätt faktiskt. Plus att det gör mig stolt att han använder deras klockor, dåd han är väldigt kräsen med utseendet på just den accessoaren annars.

Jag aldrig gillat bling bling på mina klockor utan vill ha dem väldigt plane men ändå exklusiva. Känner nu att jag borde skriva ett inlägg enbart om klockor pga jag tycker att det är så himla kul. Och det är ju verkligen en djungel.

Jag är så peppad på detta och hoppas att ni också tycker att det är kul!! Många pratar om att influencers ofta får ta emot skit för sina samarbeten, men jag har verkligen ALDRIG upplevt det. Tvärtom, ni peppar mig verkligen varje gång?! Det om något ser jag som en framgång, för det måste ju betyda att jag jobbar med varumärken som ni gillar. Och som ni också upplever är genuina ifrån min sida. Jag är väldigt selektiv med samarbetspartners, och tackar inte ja bara för pengarna eller för att göra en säljare eller marknadschef glad. Det är superviktigt att ni får ut något ifrån mina samarbeten. Inte att Jag enbart drar nytta av dem.

Hur fett det än hade varit att köra ett samarbete med Cartier eller Rolex tex, har jag svårt att se att jag skulle tacka ja till det. Visst hade ni fått en inblick i deras sortiment, men antalet svenskar som faktiskt köper en så dyr klocka i slutändan är ganska få.

På bilderna bär jag modellen Smoky Nevil förresten. Trevlig måndag på er mina goingar! Jag själv ska på middag med Google ikvällförresten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi