Förlåt för min dags vila härifrån. Det var ofrivilligt faktiskt. Jag har ju en lägenhet jag hyr i Enskede Gård som jag ska ha flyttat ifrån den 1a juni (i nästa vecka). Och då var egentligen planen att jag skulle flytta in i min andra lägenhet vid Gärdet. Men då undrade P varför jag inte bara skulle ha alla mina saker hos honom när jag ändå bor där. Så igår rensade han ur sin garderob rejält för att jag skulle få plats.

Så vi flyttade ihop igår. Jag har en del grejer kvar att flytta in men nu är det liksom på riktigt. En kompis frågade hur det kändes och det känns ju precis som ”vanligt”. Som det ska vara på något sätt, även fast vi bara dejtat i två månader.

Svar: Gillar verkligen din blogg! Är bara lite nyfiken på hur du och din kille träffades, känns som ni blev tillsammans så snabbt så det måste ju verkligen varit kärlek vid första ögonkastet?

Svar: Ja, det gick rätt fort hehe. Men är det lätt så är det rätt. Jag är verkligen allt eller inget, och jag visste direkt att jag tyckte om P första gången vi träffades.

Fråga: Hur gammal är din pojkvän och hur träffades ni? Hur är han som person? Känner inte du dig extremt mycket äldre än folk i din egen ålder??? Alla 95or är ju typ fortfarande barn liksom haha
Svar: Han fyller 28 i juni och vi träffades av en slump ute på en klubb. Han är inte den i en grupp som leker allan ballan, utan han sitter mer bakåtlutad med armarna i kors, flinar och lägger in kommentarer. Han är rätt retlig av sig… Och världens snällaste verkligen. En stor björn. Jag älskar hur han är! Haha alltså ålder är verkligen bara en siffra. Jag var tvungen att växa upp fort och det är väl därför jag trivs bättre ihop med lite äldre människor. Men samtidigt är två av mina bästa vänner i min ålder. Allt handlar om vilka perioder man är i livet, och sen har ju olika vänner olika ”funktion” i ens liv.

Fråga: Om du skulle bli gravid om ett år, skulle du göra abort då? Om ja, när skulle du i så fall vilja ha barn?
Svar: Helt ärligt så vet jag inte. Det är ingen stress med barn, men då fyller jag ändå 23, och har förhoppningsvis ett stabilt förhållande. Många av mina vänner har tankarna på barn nu också. Men annars, om 5 år kanske. Då har jag och P levt livet ihop ett tag. Jag vill gifta mig och praktiskt vara redo innan jag skaffar barn också. Ni vet, hus och det där.

Fråga: Det finns en hel del killar du lagt upp bilder på både här och på instagram. Har du någonsin lagt upp en bild på P utan att vi vetat det eller kommer han alltid förbli utanför blogg och instagram när det kommer till bilder?
Svar: Jag har säkert lagt upp någon bild på honom utan att tänka mig för 🙂

Fråga: Hur länge har du och ”P” träffats? Varför visar du inte upp honom i bloggen? Hur lång är han?
Svar: Sen i slutet av mars. För att det finns så många psykopater som läser bloggen. Som vill veta allt allt allt om mig och tillslut så lirkar dom sig in för att komma nära. Och då blir jag bara rädd, när det blir privat. Och P är privat för mig. Jag har valt det här livet med bloggen, det har inte han. Min pojkvän är 194cm säger han.

Fråga: Hur många förhållanden har du haft?
Detta är mitt andra. Men mitt första ”vuxenförhållande”. Det är inte okontrollerat där alla känslor känns gånger tusen, utan det är stabilt. Som yngre kändes framtiden så långt bort, med P är den runt hörnet.

Fråga: Känns detta som THE relationship? (alltså det rätta och sista så att säga). Och vem tog första steget av er?
Svar: Ja det gör det. Det var han.

Fråga: Det känns som att du blivit lyckligare av P vilket kanske är självklart, men har du något att säga till mig o alla andra som försöker övertyga oss själva att vi inte behöver någon annan för att bli lyckliga?

Svar: För att kunna känna riktig lycka måste man ha fått känt på riktig smärta. Om jag inte hade gått igenom skitår hade jag inte varit lika lycklig med P nu, för nu både uppskattar jag och upplever vår kärlek på ett annat sätt. Jag blev glad igen för ett år sen, och det är tack vare att jag gjorde rätt val i livet och hade fantastiska vänner. Annars hade jag fortfarande varit deprimerad, med eller utan en pojkvän.

Fråga: Vad är det bästa med P och vad tycker han är bäst med dig?
Svar: Tack! Det bästa med honom är att han får mig att känna mig trygg vart jag än är. Jag trodde ALDRIG att jag skulle känna mig hemma i Stockholm. Gatorna här har gett mig kväljningar av ångest innan. Men nu vill jag aldrig flytta härifrån. Jag smsade nyss och frågade och fick till svar ”Du får mig att glömma allt jobbigt som någonsin hänt mig”. Ååå vad jag älskar den här mannen.

Fråga: Kan inte du berätta vart ni sågs första gången och hur er första dejt var?
Svar: Vi skulle setts på Nosh & Chow över en middag, men jag avbokade i sista sekund. Sen smsade jag 20 min innan utsatt tid och sa att jag kunde ta en kaffe en snabbis. Så vi sågs på Grodan vid Sturegallerian. Vår ”snabbis” blev 5h och några glas vin. Den var intressant och jag ville liksom inte gå därifrån.

Fråga: När var er första kyss? Och när insåg du att du var kär?
På vår tredje dejt. Vi hade käkat middag på restaurangen J. Det insåg jag när jag kikade på honom i smyg under Vårbalen på Marstrand. Han var så fin. Stod där på verandan med solnedgången i nacken och log mot någon. En timme senare fick jag bekräftat av honom att han kände samma sak för mig.

Med oss hade vi Johannes Hansen som föreläste om att tro på sig själv och sina drömmar. Jag har ju tipsat om honom tusen gånger förut, men jag rekommenderar verkligen hans bok ”Fuck your fears!”.

Vi både bodde och hade föreläsningen på Clarion Hotel Royal Christiania. Väldigt centralt och perfekt för företagsgrejer! Vi blev välkomnade så himla fint…

… Med en massa choklad, bubbel, nötter och andra gottigheter. De två timmarna med Johannes gick jättefort och jag lärde mig som vanligt mycket om mig själv. Udden på pennan brann nästan för att jag skrev så snabbt. Jag sitter med mitt skrivblock och läser igenom mina anteckningar nu, och en notis jag gjorde som jag kommer ta med mig är:

”Det handlar inte om rädslan för nuet egentligen, utan rädslan för att det ska bli som det förflutna igen. Att man ska behöva gå igenom samma sak.”

Sedan tog vi en maxi taxi (varför finns det inte såna i Stockholm? Man fick plats 16pers och är ju den perfekta partybussen mellan fester). Vi hamnade på det här MAGISKA stället 10min ifrån centrum som hette Kolonihagen. Jag blev helt seriöst kär. Det såg precis ut som det landställe jag har föreställt mig att ha som äldre. Ni ska få se fler bilder i ett senare inlägg.

På undervåningen satt det flera par, och på ovanvåningen var det två rum med långbord som man kunde boka. Det kändes lite som en upprustad lada, där köket var öppet för alla att kika.

Det blev en fyrarätters.

Sachimi till förrätt! Jag har aldrig beställt det innan då jag har lite svårt för rå fisk.. Och blev tyvärr inte frälst denna gången heller. Alla andras tallrikar var dock slickade när servitrisen kom in med nästa rätt.

Som var någon italiensk rätt jag inte minns namnet på, med getost till. Vi fick ett supergott vitt vin serverat också. Jag har alltid haft svårt för det sedan en snefylla i de tidiga tonåren. Men numera, mmm. Det finns ju så himla många äckliga vita viner dock. Jag skulle supergärna vilja gå på en vitvinsprovning och verkligen lära mig. Jag älskar ju vin.

Sedan kom en torsk med kikärtor, ärtor och en sötare buljong in. Denna var min favorit. Rödvinet slank ner som vatten. Om det är något jag älskar så är det rödvin!! Dock har jag börjat bli så himla trött av det. Kanske för att man oftast dricker det i lugnare sammanhang? Eller för att det bara har den effekten på en.

Och efterrätten!! Jag är ett väldigt stort fan av kaffeglass. Det är så sjukt gott ihop med choklad och en kopp svart. Brownien var kladdig och toppad med pekarnnötter, ingen tråkig kombination må jag säga.

Den mörka ölen som serverades till desserten gick inte hem hos mig även fast jag kan tokälska öl. Ölsorten Sleeping Bulldog är så vidrig, och den här var snarlik den. Så jag återgick till det smarriga vinet. Tröjan är ny och köpt HÄR och den hade jag ihop med ett par tightare kostymbyxor och ett bredare skärp.

Jag hamnade i säng tidigt efter att ha avslutat kvällen med en GT i hotellbaren.

Efter en skitmorgon hamnade jag tillslut på flyget, raden bakom Johannes. Tryggt och bra. Då behövde jag inte längre lägga all min energi på att hamna rätt. Johannes är ju Sveriges främsta mentala rådgivare och vi har ju träffats ett par gånger. Nu känner han mig, ur sina granskande ögon.

När jag känner mig svag hör jag hans röst i huvudet och blir starkare. Det är så intressant det där med personlig utveckling. Jag har alltid varit en väldigt svart eller vit människa, med två väldigt tydliga sidor. Johannes tycker att jag har fått fler nyanser det senaste, och så är det faktiskt. Jag har blivit någon annan sedan jag flyttade till Stockholm. Mer harmonisk, ansvarstagande och förstående. Jag är inte sådär iskall längre, och känns något jobbigt så är jag trygg i känslan att det kommer att gå över snart. Johannes säger att det är nya Ellinor 2.0.

På flyget tänkte jag mycket på det här. Vem jag har blivit. För er som inte vet det så är något av det mest intressanta jag vet – människors roller i olika sammanhang. Jag har bytt roll. Blivit mammigare. När Hanna sov över hos oss var det inte hon som bäddade sin säng, la fram sovkläder och sminkborttagning eller planerade vad vi skulle äta till frukost. Det var jag.

Dagar som dessa önskar jag att jag vore någon annan. Varför upplever jag otroligt enkla saker så fruktansvärt svåra? Att flyga är det mest påfrestande jag vet. Idag gick det till den gränsen att jag behövde ringa mamma för att fråga när jag behövde gå hemifrån. Matten i mitt huvud går inte ihop. Jag har ingen uppfattning om hur lång tid saker tar, och visst är det bäst att dubbelkolla, men jag kände mig värdelös. Att jag som vuxen människa inte klarar av något som en 10åring kan.

Jag skulle rensa ur min väska imorse och stod med 4 olika saker som skulle läggas på 3 olika ställen. Och min hjärna fick black out. Det går liksom inte. Så jag fick lägga ner allt och lämna en sak i taget på rätt ställe.

Plötsligt insåg jag att mitt pass är hos mamma och att jag bara har mitt ID. Samtidigt behövde jag checka in. Jag har aldrig förstått varför man ska göra det och ser det som ett ångestmoment varje gång. Aja nu är jag påväg och vi får väl se om mitt ID funkar. Håll tummarna för mig!:-) och precis i skrivandets stund inser jag att jag glömt mina solglasögon på tåget som precis lämnade av mig på perrongen. JAG PALLAR INTE. Jag vill bara sitta i solen på Västkusten och dricka vin utan bekymmer. Precis som jag gjorde för två veckor sen.