Utav någon anledning ska många ha en åsikt kring min träning och handboll. Det gör mig både arg och ledsen, för vem är någon att döma eller tro? Inte många som vet vad som hänt så tänkte därför dra historien nu så ni slipper spekulera och lägga er i. Inlägget här under blev himla långt, så för er som inte bryr er om handboll eller träning kan bara scrolla förbi. Det känns både töntigt att jag förklarar mig men samtidigt skönt att släppa ut allting. PUSS
Allting började i vintras när jag faktiskt var på hugget med min handboll, tro det eller ej. Vi spelade junior elit (en turnering där man spelar för sitt län) och jag gjorde riktigt bra ifrån mig. Tidigare har alltid mitt psyke varit ett problem då jag inte haft något självförtroende men jag kände inte press ifrån någonstans så allting flöt bara på. Tror jag snittade 8mål per match eller något sånt. Landslagstränarna kom och tittade på mig flera gånger och laget/tränarna jag spelade med trodde på mig.
När turneringen var slut skulle vi ha ett träningsläger över helgen innan jullovet tog slut med mitt vanliga lag. Det första som händer är att jag blir inbjuden till ett möte där mina tränare berättar att jag (och en annan tjej ifrån mitt lag) skulle börja träna med damerna och om allting rullade på skulle jag även spela matcher med dem under säsongen. Jag blev jätteglad såklart och sprang ut till mina kompisar för att dra på mig skorna innan det första träningspasset under träningslägret skulle dra igång. Jag hade sovit ca 4h den natten och var sjukt sliten sedan junior elit och all träning, så efter ett tag klev jag av. Men när a-lags tränaren kollade på mig kände jag att jag inte ville sitta på läktaren och mesa så jag sprang ner igen och mitt under ett kullager (en fint) faller jag till marken och landar fel på min hand, som bryts.
Jag trodde bara jag stukat fingret men ombads åka in till sjukhuset för säkerhetsens skull. 8h senare blev det bekräftat att jag brytit ett ben i handen och jag blev gipsad. Just då förstod jag nog inte vilka konsevensker det skulle få så jag försökte vara posetiv och tänkte att jag nu fick tid till att bättra på min fysik (vilket jag saknade i jämförelse med damerna).
Efter en månad rök gipset men jag kunde varken röra en boll eller spela handboll på yttligare två veckor. Nu hade jag missat en hel del handbollspass och matcher och fått tid för mycket annat. Jag festade, kunde ta mig en fika efter skolan utan att behöva stressa iväg till någon träning och för en gångs skull hade jag tid att plugga. Jag kände mig fri och gillade det. Dock saknade jag handbollen och efter mycket om och men började jag träna det igen. Jag hade tappat allt ifrån skott till timeing vilket gjorde mig jätte frustrerad. Tappade extremt mycket självförtroende och skämdes på träningarna för att jag inte var i form längre. Under tiden jag var borta hade vi fått en ny tränare och min första match (förstå mina förväntningar och förhoppningar) så placeras jag nere på kanten (en helt annan posetion jag inte alls tränat på eller var van vid). Någonstans där brast det och för att inte ha varit speciellt ledsen över skadan grät jag nu som ett litet spädbarn. Tror jag grät konstant i ett dygn efter det då det verkligen slog mig att jag tappat det jag byggt upp under säsongen. Jag kände att det var slut på det roliga och att mitt moment var över. Efter många samtal med min gamla tränare så började jag finna motivationen igen och kämpade vidare nere på kanten. Tillslut blev jag 1a kant och endorfimerna sprutade igen. Jag var inte alls lika bra som under julen, men allt det där dåliga hade börjat släppa. Under SM steg 4 avgjorde jag sista matchen, självförtroendet var lite bättre och jag och försökte se det som ett tecken på att jag inte tappat allting i alla fall.
Det närmade sig Steg 5 (finalsteget i SM) och man la till träningar i veckan (vilket gjorde att vi förlorade precis all fritid) och vi tränade på stenhårt med både damerna och vårt vanliga lag. Så två veckor innan Steg 5 hade jag för första gången glömt mitt armbågsskydd hemma som jag haft i två år. Självklart blockar jag ett skott i försvaret och jag känner hur hela muskeln vid armbågen bränner till. Kör på och efter ett par skott kunde jag inte längre passa bollen då armbågen hade pajat helt. Kliver av och inser väl att det är kört så jag brister ut i gråt varpå jag får flera akuttider hos olika sjukgymnaster. Allt för att få höra att ”allting var okej”. Fast det var inte okej, vilket de alla konstaterade. Det skulle krävas rehab och mycket mer tid än vad jag hade. Någon dag senare äger slutspelet i SM rum och man både tejpade, smörjde in, täckte med skydd och värmde min armbåge för att jag överhuvudtaget skulle kunna passa. Första uppvärmningen då jag inte rört en handboll på två veckor inser jag att jag inte skulle kunna få vara med och spela under SM, då armbågen gjorde för ont. (Till sak hör att armbågen inte kunde bli värre skadad om jag spelade med den, men värken gjorde så sjukt ont.) Det enda jag kunde göra var att hjälpa till ifrån bänken, så jag försökte verkligen peppa tjejerna därifrån hela tiden.
Nåja, vilket fall missade jag hela SM Steg 5 (slutspelet), var bara inne på planen någon minut för att ”rasta” den andra kanten. Jag kunde inte passa hårt och jag sköt två gånger varav de båda vågade jag inte ta i så lobbade i helt fel lägen. När alla andra firade i sina bilar påvägen hem att vi tagit SM guld låg jag hemma i sängen med Petter och grät. Allt slit hade varit i onödan och jag hade missat ännu en SM final (då jag var för dålig året innan för att få spela finalen).
Efter vi tagit guld och säsongen var slut skulle vi ha ett uppehåll, vilket jag vägrade ha (detta var sent i våras). Jag kände väl att om jag inte kunde träna mig till att bli en bra handbollsspelare kunde jag ändå träna mig till en snygg kropp. Jag började gymma två gånger om dagen, schemalägga min kost och dricka proteinpulver. När vår försäsong (fys) med laget drog igång sen efter uppehållet tränade jag vissa dagar tre gånger om dagen. Ett pass innan skolan, handbollsträningen och sen gym på kvällen. Ibland om vi hade sena träningar gymmade jag innan handbollsträningarna. Jag märkte snart att jag kunde lyfta mer, fick tydligare muskler (framförallt på magen) och tappade lite fettmassa. Gick upp tre kg men kände mig ändå mer fit än någonsin.
Som ni förstår körde detta ihop sig med skolan då jag i princip sket i den helt för att gymma istället. Tillslut hade jag samlat på mig en del uppgifter och insåg att jag måste ta mer tid för skolan. Bestämde med min tränare att jag inte skulle ha någon handboll alls tills vi fått sommarlov (en månad innan lovet var detta ungefär) och jag kunde inte längre gymma som jag gjort innan då jag var tvungen för att plugga istället. Finns några tillfällen jag hade kunnat träna, men avstod. Om jag ska göra något vill jag göra det på riktigt. Inget halvdant någongång ibland. Dessutom var jag alldeless för deppig för att gymma. Kände att jag hade tappat för mycket samtidigt som jag blev smått rädd för mig själv då jag fick abstinens efter gymmet bara några ti
mmar efter att jag precis varit där, eller när jag började gråta för att jag ätit för mycket kolhydrater… Så jag sket i allting. Kände att jag inte behövde mer press på mina axlar än vad skolan la på mig, samtidigt som jag hade det jobbigt på andra håll också.
Jag bestämde mig alltså för att dra igång på riktigt igen när jag fått sommarlov. Sen åkte jag till Göteborg och det är först nu jag fått tid. Så imorgon drar jag igång igen, med både handbollsträningar och gym. Gjort lite olika beställningar på kosttillskott och från och med imorgon blir min kost schemalagd igen. Varför jag gör detta då? Jo, så att jag för en gångs skull ska kunna vara nöjd med mig själv igen. Jag tycker det är kul att träna, känna mig hälsosam och stark. Och efter säsongen som varit känner jag mig bara så extremt misslyckad och värdelös. Jag behöver få känna mig bra på någonting annat. Är så negativ till handbollen också, känner bara att all träning ändå aldrig är värd då jag lyckas dra på mig så små, värdelösa skador (fast vilka skador är betydelsefylla?).
Jag försöker ständigt tänka postitivt. Jag gör verkligen det. Försöker peppa mig själv, se allt bra i saker och tänka att allt har en mening. Vad har jag fått ut utav mina skador? Kanske att inte ta någonting för givet, att aldrig slappna av och alltid ta träningen seriöst. Har även fått mer självdiciplin och varit tvungen att planera min egen träning och kost vilket jag inte brydde mig om innan jag bröt handen. Dessutom fick jag känna på att ha mer fritid, att känna att handbollen faktiskt inte är allt och att det finns viktigare saker i livet såsom familjen t.ex. Kom även mycket närmare Petter i och med skadorna då vi fick mer tid tillsammans och han var tvungen att ställa upp och finnas där för mig när jag hade mina psykiska dipps.
Där har ni historien mina damer och herrar, nu slipper det bli missförstånd och dumma kommentarer. Kändes väldigt personligt och känsligt att skriva ut detta då det är en så pass stor del utav mitt liv så jag hoppas ni har förståelse och inte kommenterar någonting olämpande etc.
