Att bokstavligt bryta ihop av stress. Att ringa sin pojkvän och bara skaka. Försöka få honom att förstå hur värdelös och ful man är. Men han vägrar lyssna, försöker få en att förstå att man är bäst i hela världen. Man gråter. Inte för att man tar åt sig, utan för att han verkligen försöker. Han försöker verkligen utav hela sitt hjärta dämpa smärtan och torka bort ens tårar via telefon. Efter att jag predikat för honom i 20minuter om hur otillräcklig och meningslös jag är säger han tillslut ”Älskling du är inte värdelös, du är den bästa tjejen i hela världen. Du är en fantastisk kompis, du är rolig, underbar, jättesnygg och vet du vad det bästa med dig är? Att du alltid får mig att le, och alla andra runtomkring dig. Och vet du boboos, det är okej att vara ledsen ibland. Det är okej att känna, det har du ju skrivit om själv”.
Först då insåg jag, vem försöker jag lura? Jag skriver om att man ska prata ut, ändå håller jag inne med allting själv. Jag skriver om hjärtesorg och panikångest för att få er att känna att det är okej. Ändå förnekar jag själv och sopar saker under mattan för att dölja att jag själv inte mår bra. Antar att vi alla är människor, som alla försöker göra vårat bästa. Sprida glädje och lycka, fastän vi själva kanske inte alltid är lyckliga eller glada.

Det är okej att känna! Kan folk bara förstå det. Det är minst lika okej som att säga att man har ont i knät eller vad som helt. Man är inte svag för att man berättar hur man känner. Man är modig. Man berättar inte saker för att få uppmärksamhet, man berättar saker för att det ska bli bättre. När ska folk förstå det här? Sluta döma? Blir så trött på samhället. Det är okej att må dåligt, att inte alltid vara på topp. Vi är människor, vi känner, varför skulle det inte vara okej att prata om sina problem? Varför ska det vara mer accepterat att prata om yttre smärta än inre? Folk mår dåligt, låt dom prata ut. Man kan inte stänga in sig själv och vägra prata om problemen. Ingenting blir bättre utav det. Så för i helvete, känn. Känn efter. Tala ut. Gråt. Vem fan bryr sig? Det är okej att inte alltid vara okej, förstår ni det allihopa?

Mitt i sommarlovshetset och pluggkaoset fick vi hem denna lilla juvel. Aldrig sett på maken till lugnare valp. Vi var väldigt oense om namnet till en början. Det var meningen att vi skulle köpa en hane men det blev en tik istället, så plötsligt kunde den inte heta Harry längre. Efter mycket om och men blev det tillslut en liten Happy!! Hur gulligt? Det är ju ganska likt Harry också! Min lillebror tyckte dock Cider eller Piggelin vilket också var söta namn, men ja som sagt, en liten Happy blev det! 

Kärlek i all ära men den är inte rolig längre när man ser sina vänner lida av den. Man vet ju själv hur det känns när allting på insidan är så förstört att man knappt kan andas. Att se sina vänner må lika dåligt får en själv att svepas med, för man känner sig så hjälplös. Det enda man kan göra är att finnas där för dem, torka tårar, säga kloka ord och förklara hur mycket man älskar dem.  Alltså, all min kärlek till mina vänner idag måste jag säga. Utan dom hade jag inte varit den jag är idag, eller tagit mig igenom allt jag har tagit mig igenom. Riktiga vänner är svåra att hitta, så när du har dom, släpp aldrig taget!