Vi vet men ingen säger någonting. Ingen pratar om det. Visst, det är ett känsligt ämne, fast egentligen, vad ska man säga? Det enda man kan göra är att konstatera det faktum att jag blir bortvald. Jag blir bortvald varje dag, varje sekund. För det finns någonting annat att göra än att ringa mig. Det finns någonting annat att göra än att ta sig tiden att träffa mig. Jag litar inte längre på ord, för det är bara handlingar som spelar roll. Även om du skulle lägga undan din stolthet och be om ursäkt för ditt snesteg skulle ingenting bli bättre i alla fall. Ditt samvete möjligen, men inte våran relation. För man måste visa förlåt, det räcker inte med att säga det.
  Att aldrig känna sig tillräcklig. Att alltid känna sig lämnad. Bortglömd. Ensam. Jag vill bara kunna ta för givet att du står där efter min match och berömmer mig, jag vill kunna fråga dig om hjälp med läxorna, fråga vad det blir till middag, säga att schampoot är slut.
  Det enda jag har fått tillbaka är de hundratals kvällar jag legat uppe och tänkt. Alla minutrar jag väntat på bussen och undrat vad det är du gör som är så viktigt att du inte kan hämta mig. Alla gånger jag gjort mål och kollat upp på läktaren och undrat vart du är. Kanske duger jag inte, är inte tillräckligt bra för att du ska kunna vara stolt över mig. Stötta mig.
  Jag är inte skyldig någon någonting, du däremot har en skyldighet att vara den du valde att bli. Om någon inte vill ha mig i sitt liv, inte gör minsta lilla för att få min uppmärksamhet så stoppar jag inte den. För det gör så mycket ondare att hålla kvar vid någon som vill släppa, än att gå därifrån och försöka glömma. Det handlar bara om att  våga släppa taget och inte lägga över skulden på sig själv. För du har inte valt att släppa, du har blivit tvingad. Så lägg inte skulden på dig själv. Släpp bara, för med tiden kommer du må så mycket bättre.