Det är såhär jag är. Ena sekunden kan jag vara överlycklig, nästa helt förstörd. Ena sekunden vilja lämna allt, nästa bara stanna i nuet förevigt. Ena sekunden spara på allt gammalt, nästa kasta allting. Ena sekunden bry mig, nästa skita i allt. Ta mig som jag är bara.
Sedan 2008 har alltid haft som ambition att skriva om allt annat än rosa fluffiga moln. Bloggen är mitt favoritforum för det, och är den förlängda armen av allt ni inte får se på min IG story. Renoveringsresor, barnuppfostran, djupa texter, ekonomisnack och skönhetstips därför vanliga ämnen här inne.
[sw_playad]
Jag tror inte det handlar om att man är rädd för att falla och bli så där obotligt kär. Eller att man är rädd för att få sitt hjärta krossat, ja rentutav mosat och sedan spottat på. Utan jag tror att det som skrämmer oss mest är att inte känna någonting alls. Varför skulle man annars klamra sig fast vid något som är över, eller vid någon som sårat en? För man går runt sådär, tänker tillbaka och bara saknar. Man går så enda tills man hittar någon ny som tar upp alla ens tankar och får en att känna sig speciell. Då hakar man sig fast vid den.
Inte alls varit mig själv på senaste. Varken senaste dagen, veckan eller månaden. Allt har bara känts konstigt och tänkt ovanligt mycket på hur saker var förut. Börjat tveka på allt pga det och stängt allt och alla ute. Hållt inne med saker. Tror inte jag mår så bra ändå fastän jag försöker intala mig själv det. Ska på möte i veckan och prata av mig. Behövligt att någon utomstående får höra hur jag känner. Men hur förklarar man? Hur ska man säga något på ett så rättvist sätt som möjligt utan att mörka saker och lägga för mycket fokus på andra? Iofs ska hon inte döma, men alla människor dömmer och det är bara ren fakta. Take care. 