Igår bjöd syskonen Söderberg på partaj. Hade sinnessjukt roligt och lärde känna en massa nya människor som jag förhoppningsvis kommer träffa snart igen! Många går eller har gått på min skola också vilket gjorde det ännu roligare. Imorse åkte Paul och Kristijan och köpte en grym frukost till oss alla också, mysiga killar!
Oklar bild på mig, Leo och Nappe, mina underbara klasskambrater! Blev förresten så himla glad igår när en tjej i början av kvällen kom fram till mig och sa ”Jag har sätt dig i skolan och önskar jag hade likadana kläder som du och att jag var lika lång som du. Förresten pratar dom här om hur snygg du är i den här byxdressen med dina långa ben och ditt leende”. Blev så jävla glad att jag inte kunde sluta le resten utav kvällen trots lite drama hit och dit! Fina killar som alltid får mig på humör oavsett! Tack alla för ni gjorde min kväll bäst och grattis igen till hela 18 och 20år Mimmi och Isak!!

När vet man ifall man ska släppa allt eller hålla kvar? Båda stegen är lika stora och det är svårt att veta precis när man ska börja ta saken i egna händer och agera. Mår jag bra utav detta? Kan det bli bättre? Men ibland krävs det mer mod än vad man kanske har. Så man går och väntar på händelser och ögonblick som ska förändra situationen. Spelar ingen roll om det är något bra eller dåligt, bara man får något slags tecken, så man blir lite mer säker på om man ska bryta kontakten eller fortsätta i samma spår som tidigare. Men om någon försöker då? Fast det inte är tillräckligt? Hur vet man då om deras agerande ska tolkas som ett misslyckande eller framgång? Man kanske blir glad för minsta lilla då? Men man skulle ändå begära så mycket mer utav någon annan. Under tiden mår man dåligt, velar fram och tillbaka om vad som skulle vara det bästa. Båda besluten är inte för alltid. Men det är så avgörande för ens välmående. Om det hade varit någon annan, någon man inte har lika starka band till hade man vinkat adjö för länge sen, eftersom man lärt sig att inte hålla kvar vid någon som får dig att må dåligt. Innefattar det även någon som har samma kött och blod som en själv? Ibland kanske det bara är bäst att låta saker och ting vara tills svaret blir tydligt utav sig själv.