Jag vet inte. Inget känns som det brukar, kanske för att man ser saker och ting på ett annorlunda sätt nu. Jag har små ljusglimtar i vardagen, det har jag, men ändå känns allt bara jobbigt. Inte för att någonting för mig varit lätt de senaste två åren, men i alla fall. Härom veckan pratade jag och mamma. Vi kom fram till att förra året nog var jobbigast, för oss alla. Då kom alla följderna efter smällarna vi fick ta för två år sedan och alla år innan dess. Idag slog det mig, ska det fortsätta i samma spår? Ska den onda cirkeln fortsätta och allt bara bli ännu mer invecklat? Om jag säger emot då? Om jag trotsar allt illa Gud verkar vilja mig, vad händer då?
Någon sa en gång att Gud prövar en. En annan sa att han ger sina svåraste motgångar till dem han vet klarar av det. Man kan välja att se det på tre sätt. Det första är att buga och bocka, tacka för man lär sig något och får gå ur striden starkare. Det gör jag. Det finns många saker jag önskar att jag aldrig gått igenom, men ändå är glad för att de hänt. De andra är att man vägrar tro att det finns någon Gud som vill ens bästa, utan det ända man tror på är att ingenting går ens väg. Det tredje är att man tar allt med en klackspark. Det sistnämnda är för många omöjligt. För mig var det något som föll sig naturligt i somras. Jag brydde mig inte om någonting, tänkte inte på morgondagen och levde i nuet. Jag mådde nog ganska bra i somras, antingen var det för att det hände saker hela tiden, att det aldrig fanns ensamtid att ligga och tänka, eller så var jag härdad. Nu fungerar inte det, för jag har för många tankar och för mycket att hålla inne. Men vad gör det? Ellinor klarar sig. Det är inget fel med henne.. Det svider så mycket att höra det ifrån den som ska bry sig mest. All skuld läggs alltid på mig. Så har det alltid varit, i alla sammahang. Så obetydelsefulla saker som tex att någon inte skötte sig i klassrummet, då tog läraren alltid för givet att det var jag. Förstår ni principen, sen rör ni till det lite. Och där sitter jag, i skit jag inte ens grävt upp själv.
Man försöker ta vara på de där små ögonblicken som får en att le. Blicka framåt, fastän det är mycket som skymmer sikten. Om framtiden inte börjar ljusna snart blundar jag nog hellre. Man får försöka att suga åt sig alla komplimanger och skjuta bort alla kommentarer så man får något att le åt.
Jag vet inte, önskar jag visste och att jag hade svar på alla mina frågor. Men jag vet inte. Någonting. Ingen jävla ting vet jag längre.
