År: 2012

Kramperna ger sig inte och jag överlägger nu (04:03) att väcka mamma. Vet dock inte vad hon ska göra som jag inte redan testat men det är hela principen att väcka mamma som får en lugnare. Kommer ihåg sist det blev såhär, trillade ihop i en hög i hallen och ropade att min lillebror skulle ringa ambulansen. Haha jag är så skön. Aj, gjorde ont när jag skrattade till nu, helvete väcker typ mamma nu innan jag avlider utav smärta. Alvedon tar inte på mig längre (härdad) och det är det enda vi har hemma. Ångest, hoppas inte eran favoritbloggare dör inatt *peppar peppar ta i trä*

Och nu ligger jag här (02:21) i sängen och är helt klarvaken. Har såna extrema mag/ryggsmärtor att jag bara vill spy. Försökte leta fram värmekudden förut men förgäves så fick bli en kopp te istället. Har haft en sådan helvetes otursdag idag. Försover mig till tjugo över 9 (nästa tåg ifrån Gnesta går då halv 10 och efter det vid 1), så jag missar den efterlängtade sjukgymnasttiden, pallrar mig iväg till skolan och är där vid 2, då har vi inga lektioner. Åker till a-lags träningen jag sätt fram emot, får mina nya inneskor men hinner aldrig använda dom för får träningsförbud pga halsfluss. Va?! De enda känningarna av halsont är dom psykiska jag fick efter ”diagnosen”. Påvägen hem är tågen försenade och mobilen dör mitt i kylan så mamma vet inte när hon ska hämta mig vilket resulterar i att jag måste gå hem ifrån tåget själv. Väl hemma serveras det as äcklig mat och som grädden på moset när jag ska dricka mitt jävla glas mjölk så är mjölken varm. Utöver detta hände väl hundra smågrejer till så är bara så himla trött på allt. Saknar Fredrik obeskrivligt också. 
Så classic håruppsättning jag alltid kör med numera, en flätad bulle i nacken. Så skönt e de

Ingenting är som det ska, någon pusselbit saknas. Är så tom fastän allt bara är huller om buller. Försöker kolla framåt. Godnatt 

Höll mig på avstånd så att du inte kunde få tag i mig. Var så rädd att falla tillbaka, samtidigt som jag var så nyfiken på om jag kunde göra det igen. Så jag lät dig greppa min arm. Lät dig koka ihop en lögn som jag kunde tro på, fast vi båda egentligen visste sanningen. Lät mig själv falla igen, igen och om igen. Varpå alla dessa gånger kom sig efter en lögn. Ibland gillar man någon så mycket att inte ens sanningen kan ändra på vad man känner.