Månad: maj 2013

Hej på er! Sitter just nu hemma hos Petter på Dalarö. Jag har aldrig riktigt fått sett mer av ön än där bussen åker så idag åkte vi ut med flakmoppen och han visade mig runt. Stränderna, båtplatserna, utkiksställerna och shit, kan inte säga mer än att jag är helt förälskad. Är så kär att jag flyger på moln. Alltid älskat havet, lukten som hör till och hela alltihopa! För er som aldrig varit på Dalarö kan jag beskriva det som en ö, typ ett enormt berg där det är extremt mysigt och jättefina enorma hus ligger med havsutsikt. Petter envisades om att jag skulle köra den där moppen men vi kom ingen längre sträcka innan vi bytte tillbaka.. Imorse förresten skulle vi köpa ingridienser till våran traditionella lördags-smoothie. Inne i affären säger jag ”ååh vad gott det skulle vara med munkar”, varpå en personal svarar ”vi firar 10år idag så där utanför bjuds det på munkar och annat gott!”. Det händer ju inte?
Igårkväll tog vi flakmoppen till den nya pizzerian och köpte med oss pizza hem. För min del blev det dock grillat kött med sallad då pizza inte är någon större favorit. Sedan somnade jag på Petter när vi kollade film (standard). Nej nu ska vi ut och spela kubb och evt iväg på picknick. Ha d gött!

-Jag tror att många av dom som inte känner mig kan ha fel uppfattning om mig 

-När jag var liten var jag inte rädd för någinting. Varken för ensamhet, mörker, trånga utrymmen eller prata inför grupp

-De få dagarna jag gick till skolan i 9an hade jag i princip alltid mjukisbyxor, förstod inte varför jag skulle göra mig fin för någon. Ingen såg mig ändå inte 

-Jag sätter väldigt mycket press på mig själv många gånger och jag mår ofta dåligt av det

-Kollar alltid igenom vilka som har likeat mina bilder på instagram

-Jag älskar när vänner öppnar upp sig för mig. Det är ett tecken på att de kan lita på mig

-Jag är mycket sällan hemma hos min pappa fastän han bor 20min ifrån mig. Max 2ggr per år

-Jag går alltid upp mitt i natten och kissar, började med det i vintras men försöker att få bort det nu

-Jag älskar godis & glass i smak av hallon

-Kan vara väldigt blyg i nya miljöer men precis tvärtom med folk jag trivs med 

-Jag är är väldigt petig med maten

-Jag har jätte lätt för att börja frysa 

-Vill ha två barn när jag blir stor, två pojkar

-Jag var en riktig pojkflicka när jag var liten

-Förut kallade jag mig själv för Kiwi (min förra blogg skapade jag under och tiden och den var full av kiwisar överallt)

-Jag har sönder mobiler hur lätt som helst

-Kan aldrig sluta pussa på Petter när vi är med varandra.

-Jag äter inte kebab eller dricker cola för jag tycker att det är äckligt 

Första inlägget på nya bloggen! Så himla kul ska det bli och är jätte taggad på att lägga ner mer tid på inlägg osv. Hoppas ni är lika förväntansfulla som jag!

Igår var en lång dag med nationella prov i matte (gråter av glädje om jag klarar det) varpå jag satt kvar sent i skolan för att göra klart några inlämningar. Stressade iväg till träningen, köpte mat på vägen och kom sent. Åt under mötet vi hade ang. kommande säsong och bytte om när de andra värmde upp. Fysen gick som väntat med tanke på att jag inte var bra förberedd. Åkte sedan 105min för att komma hem till pojken då vi faktiskt hade vår halvårsdag igår. När jag gick ifrån bussen (själv på en gata med skog på båda sidor) så hoppar Petter fram bakom mig och skrämmer mig så att jag nästan kissade på mig. Usch, han vet hur rädd jag är för att bli våldtagen, kidnappad också.. Dock gottgjorde han mig efter så det var lugnt! Väl hemma hos Petter hade hans pappa fest med jobbet så först när alla gick hem kunde vi äta och göra oss i ordning. Sedan somnade vi ganska snabbt till en rulle. 

En del skulle säga att vi är konstiga som inte firar men jag håller faktiskt inte med. Jag förstår om man hittar på någonting speciellt på sin årsdag men månadsdag? Vi brukar alltid skoja och skicka iväg ett sms som ser ut ungefär så här: ”Grattis älskling! Idag har du stått ut med mig i 5månader”. 

Vi har alla har känt den där känslan som kryper fram, den som sliter och drar i en inuti. En extrem jävla längtan. Minnen dyker upp i huvudet, alla de där gångerna ni hade det så kul tillsammans. Nu är dem bara minnen, inget annat. Det är så sorligt att du försöker tänka bort den tanken. Du kanske blir lite arg, varför var allt tvungen att få ett slut? Jag har många gånger ställt mig frågan, ska jag höra av mig? Eller ska jag låta personen i fråga själv få komma tillbaka? Visa att den ångrar sig, vill ställa allt till rätta. Nästa fråga, skulle jag låta den rätta till allt? Låta den få en till chans?
Jag har många människor jag tänker såhär om. Vissa vill jag aldrig mer höra ifrån, andra saknar jag för mycket för att jag ska bryr mig om deras misstag. Allt är på gott och ont. För vissa människor ska man inte ha i sitt liv fastän det känns omöjligt ett tag. Några har jag gett fler chanser, som jag sedan ångrat. Liksom andra jag varit glad för att jag förlåtit.
Jag tror att den jobbigaste känslan är när någon inte försvunnit helt, men inte finns där längre heller. Det där mitt i mellan. Vad ska man då göra? Man vill inte ta upp någonting, med risk för att förvärra situationen. Samtidigt som man inte bara vill gå tyst och låta det rinna ut i sanden. Usch, den där vidriga känslan som kommer fram när du ska sova, när du var på den där platsen ni brukade vara på, eller lyssnar på eran låt. Den där känslan att någonting saknas. Någonting som borde vara där.