Tonårstankar

Foto: Ossian Langenborg

Mitt i puberteten är man inte bara en vilsen tonåring, fylld av hormoner. Man är jävligt ensam också, eller jag var det. För mig var det lätt att låsa ute mina föräldrar, vilket jag tror många tonåringar gör. Så stöd därifrån får man inte, för man berättar ingenting. Kompisar, nja, alla mina kompisar var i ett senare stadium än mig själv i sina liv. Så de skulle ändå inte förstått om jag förklarade vad jag gick igenom. Jag hade aldrig någon pojkvän, men det tror jag nog bara var bra på ett sätt. Så jag fick skapa mig själv i några utav de mest avgörande åren i livet. Fastän det blev ensamt såklart. Så det var bara mig själv och jag de där jobbiga åren. Ingen såg min nedåtgående spiral, vilket gjorde det fritt fram för mig att falla.

Även om tonåringar och barn inte ska må dåligt så gör otroligt många det. Jag var en utav de barnen, som inte visste vem jag var och jag kände mig otroligt övergiven. Sökte bekräftelse på alla möjliga sätt och tröck ner andra för att själv må bra.

Min mamma lyckades fånga upp mig tillslut och det var för hon bokstavligt talat pressade ur allt ur mig. Jag vet att flera föräldrar läser min blogg och till er vill jag bara säga: våga fråga. Våga stanna när er tonåring vrålar att ni ska gå. Våga skrapa på ytan och ta reda på vad som är fel. Många unga som mår dåligt vet knappt om det. Det är en ny känsla de aldrig upplevt förut, så var förstående, allt går inte alltid att förklara i ord.

Och till alla er som har det jävligt tufft just nu, våga prata med någon. Ingen mår bra av att hålla allt inne, låt någon hjälpa dig. Även om det känns svårt att fråga.