Skilsmässobarn

Nu när jag kom hem ifrån London  och klev in genom ytterdörren saknades halva vår uppsättning av möbler. Min lillebrors sovrum stod tomt och vardagsrums möblerna var bortplockade. Det enda spåret av att han och min låtsaspappa har bott här i sex år var min brors matrester som stod kvar i kylen. Det här är den andra skilsmässan jag blir klämd emellan. Den första var mellan mamma och pappa, fast den berörde mig knappt. Jag upplevde det snarare skönt att de gick ifrån varandra. Varför vet jag inte riktigt, men i alla fall.

Men detta. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan av att mini-versionen av mig aldrig mer kommer att springa ut från sitt sovrum och välkomna mig med en öppen famn när jag kommer hem efter en resa. Samtidigt vet jag att vi kommer ses regelbundet ändå, trots att han numera är bosatt i en stad 1,5 härifrån. Sen är han ju faktiskt aldrig längre bort än ett Skype samtal. Min bästa vän.

Jag orkar dock inte vara ledsen mer, även om jag vill. Så jag vägrar gå sönder just nu. Försöker att ta det här med en nypa salt och se allting ur en positiv synvinkel. Nu håller vi på att måla om alla rum, alla nya möbler ska in och de gamla ska ut. Hinner inte skriva så mycket mer än det här för jag måste hjälpa till. Vi har ju alltid bott i två lägenheter som sitter ihop, men nu ska vi hyra ut 1:an så allt därifrån ska in till vår 4a. Vi hörs!

// Now when I came home from London and stepped through the front door some of our furniture was missing and my little brother’s bedroom was empty. The only track that he and his dad had lived here for six years was my brother’s leftovers that remained in the fridge. This is the second divorce I’m involved with. The first was between mom and dad, though it barely touched me. I experienced it rather nice that they went apart. Why I do not know though.

But this. I do not really know how to describe the feeling of mini version of me will never run out from his bedroom and welcome me with open arms when I come home after a trip. At the same time, I know we will be see each other regularly anyway, even though he now lives in a city 1.5 from here. Then he actually never more than a Skype call away. My best friend.

I can not be sad more, even though I want to. So I refuse to break down right now. Trying to take this with a grain of salt and see things from a positive point of view. Now we are repainting all the rooms, all new furniture to be in and the old should be replaced. No time to write so much more than this because I need to help mom. We have always lived in two apartments that is stick together, but now we rent out 1st so everything from there be submitted to our 4a. XX //