Man bara vet.

Jag försökte nöja mig. Log när han sa någonting kul. Umgicks för att slippa vara själv. Ljög för att inte bli lämnad, och sa det han ville höra. Det var så hemskt, för när han trodde att han kände mig som bäst, visste han som minst. Han var bara en bricka i mitt försvarsmekanism-spel. Jag kunde slänga iväg honom när jag ville, men för honom var jag obytbar. Ju fler gånger han sa att han var min och ju fler gånger hans kinder blev prydda utav smilegropar – ju fler gånger blev jag påmind om hur fel han var. Fast jag höll mig. Sårade hellre än att bli sårad. Innerst inne visste han nog. Men han kunde inte lämna han heller. Vi var båda fast i ett spel vi egentligen inte ville spela.