Tisdagsbekännelser om mig

– Jag gråter aldrig.

Jag kan verkligen räkna på max två händer hur många gånger jag har gråtit sen i somras (jag kommer ihåg alla gångerna, och då har det bara kommit några tårar inget hulk-gråt liksom). Egentligen skulle jag nog må bättre av att gråta, men har svårt för att se mig själv ”svag”. När jag blir ledsen säger åt mig själv att sluta vara en barnunge, sen sväljer jag tårarna och går vidare. Inte alls en bra egenskap. Tycker ju egentligen att det är otroligt starkt att kunna visa när man mår dåligt. Ibland är jag rädd för att jag kommer bli den där isprinsessan som många tror att jag är.

– Jag är alldeles för ärlig.

Jag har liksom inget filter. Det är inte att jag är dålig på att ljuga, utan det finns liksom ingen hejd på mig. Frågar någon vad jag tycker svarar jag helt ärligt utan att tveka. Vilket kan bli rätt fel… Minns en gång när jag och mitt ex var sena till en middag och en sekund innan vi går frågar han om jag tycker att han var ful i håret. Utan att tänka mig för svarar jag ”Absolut inte! Men det kanske inte ser ut som vanligt”. Varpå han blir förbannad och säger att han inte ville ha ett ärligt svar utan bara pepp, sedan sprang han upp och duschade. Fy vilket dåligt samvete jag fick då… Men samtidigt vet jag att många uppskattar min ärlighet, speciellt när man ber mig om råd. Jag säger inte vad någon vill höra, utan vad jag verkligen tycker. För det är så jag hoppas att andra är mot mig med.

– Småsaker att hålla koll på – kaosar min hjärna.

Som när jag ska flyga tillexempel. Det är incheckning, bagage, vikt, vissa saker ska vara i vissa väskor, tider att passa, packning, tider för mat, vart mitt pass är och en plats att sätta sig på. Det är inte att jag är ett kontrollfreak, tvärtom. Jag är för virrig och klarar inte sånt. Oftast är jag ute i sista minuten för att jag lagt ner tid på jobbet, så kommer privatlivet i kläm fastän jag vet att jag behöver god tid på mig. Jag försöker skriva ner, hålla koll, be folk hjälpa mig och när det inte går sen kan jag känna hur jag börjar få en panikångest för jag känner mig så värdelös.

Småsaker tar alltså as mycket energi för mig. Ibland kan jag inte kliva upp ur sängen för att jag vet att jag måste packa min väska eller välja en outfit. Det är för ansträngande för min hjärna och skapar kaos. Bara att välja byxor är för mig ett projekt på morgonen. Och om jag har bestämt mig för ett par, som sedan visar sig vara smutsiga blir det kaos i hela min hjärna och jag tappar fokus helt. Det här problemet stöter jag alltså på dagligen, och får mig att vilja göra en utredning för add. Ser ju så många likheter i min lillebror som har adhd, och jag vill bara ha hjälp och kanske svar på varför jag inte kan som alla andra. För just nu tär det bara på självkänslan att jag inte kan vara så självständig som jag vill. Längtar till den dagen jag skaffar en assistent!!! Sen gäller inte det här allt, utan påverkar mig mest privat.