Olycklig kärlek är som att rycka av ett plåster, som bara växer ut på nytt igen

Jag vill promenera bort allt där inuti men det sitter fast. Kanske funkar det att höja volymen?

Jag har testat att supa bort varenda veckodag, och jag har testat att packa resväskan för att dra till ett annat land. Jag har testat kärleken och jag har bytt miljöer. Jag vill inte fly mer. Ät upp mig tills jag försvinner. Bara jag slipper. Vad jag minns har jag aldrig slutit något avtal, utan snarare gömt mig. ​​Någon har kramat mig så hårt att du inte hittat mig. En annan har fått mig på fall. En tredje har fått mig att le. Då har du inte varit där. ​​Jag är ju en fin människa egentligen, men allt det svarta får mig ofta att glömma bort det.

Det är som att rycka bort ett plåster som direkt efter växer ut på nytt ifrån kroppen.