Jag måste bara dela med mig av någonting jag var med om i veckan. Jag och P kollade film, närmaste bestämt Dear John. En klassiker, som jag sett om och om igen så många gånger att tår-scenerna övergått till fina. I vilket fall så slog en tanke mig som jag aldrig har reflekterat över innan…
Jag har varit och ÄR väldigt hård när det kommer till krav på människor jag älskar. Backar du mig, glömmer jag aldrig bort det och jag kommer alltid vara skyldig dig detsamma. Jag visar andra respekt och förväntar mig det tillbaka. Jag skulle aldrig hålla på med någons ex och skulle någon bekant fråga mig något skulle jag vara ärlig tillexempel. Jag har ett för känsligt samvete för att gå bakom någons rygg.
Människor som inte står mig nära kan jag naturligtvis bli besviken på om de inte ställer upp, men samtidigt förväntar jag mig inte att dem ska göra det heller. Jag lägger det på minnet och låter dem inte komma mig så nära igen. Mina närmaste däremot, ja mina absolut närmaste, dom kan jag stå ut med mycket för. Och det är här jag blir hård, för sätter jag ner foten förväntar jag mig en förändring. Blir det ingen förändring kapar jag helt. Oavsett den personens sida av myntet. För det blir ingen hälsosam relation och jag mår dåligt under en längre period. Det var därför jag bröt med min pappa helt för två år sedan.
MEN… Kanske är det fel. Kanske ska jag sätta ner foten, men om någon är sjuk kanske jag inte ska förvänta mig en förändring. För alla är inte kapabla till det. Jag kanske bara måste acceptera. Finnas på avstånd. Men inte kapa helt. En dag dör vi alla, och många av våra relationer kommer att dö dessförinnan. Men är nyckeln att förlåta och gå vidare och jobba på andra förutsättningar?
Är lite osäker på det….Jag kapade precis med en person som jag trodde var en bra vän…Det visade sig att hon gått bakom ryggen på en under alla dessa år och spridit skit om en för att höja sig själv…sen har hon sagt att det är andra som snackar om en…jag har varit lite medveten om detta men hoppats på en förändring…sen när man drog sig bort och började umgås med nytt folk så blev den här människan så fruktansvärt taskig och började kommentera massa taskiga saker på bilder osv. och då slog det mig att under de senaste åren har måendet gått upp och ner…men det har inte varit fel på en själv utan omgivningen…den människan har tryckt ner en under alla dessa år och här har jag gett chans efter chans och bara väntat. Så ibland är det dött lopp och man mår bäst av att kapa helt för att inte tappa bort sig själv.
Är lite osäker på det….Jag kapade precis med en person som jag trodde var en bra vän…Det visade sig att hon gått bakom ryggen på en under alla dessa år och spridit skit om en för att höja sig själv…sen har hon sagt att det är andra som snackar om en…jag har varit lite medveten om detta men hoppats på en förändring…sen när man drog sig bort och började umgås med nytt folk så blev den här människan så fruktansvärt taskig och började kommentera massa taskiga saker på bilder osv. och då slog det mig att under de senaste åren har måendet gått upp och ner…men det har inte varit fel på en själv utan omgivningen…den människan har tryckt ner en under alla dessa år och här har jag gett chans efter chans och bara väntat. Så ibland är det dött lopp och man mår bäst av att kapa helt för att inte tappa bort sig själv.
Det är ju alltid två sidor av ett mynt. Självklart ser verkligheten alldeles annorlunda ut för någon som är sjuk än någon som är frisk. Jag tror att det absolut viktigaste är att följa sitt eget hjärta, man kanske kapar en relation och behåller en annan.
Utifrån sett kan folk tycka att det är orättvist men det är ju till syvende och sist våra egna livsval. Det är vi själva som vid livets slut ska stå inför våra val och känna att vi levt ett bra liv. Då är det så viktigt att man följt sitt eget hjärta och fattat de beslut som känns bäst utifrån den egna situationen och vad man själv känt och trott var det allra bästa.
Alla kan göra fel, ibland hemskt mycket fel, ibland oförlåtligt. Då får man välja hur mycket man ska låta det felet påverka ens framtida relation och liv. Tro på ditt eget hjärta!
Det är ju alltid två sidor av ett mynt. Självklart ser verkligheten alldeles annorlunda ut för någon som är sjuk än någon som är frisk. Jag tror att det absolut viktigaste är att följa sitt eget hjärta, man kanske kapar en relation och behåller en annan.
Utifrån sett kan folk tycka att det är orättvist men det är ju till syvende och sist våra egna livsval. Det är vi själva som vid livets slut ska stå inför våra val och känna att vi levt ett bra liv. Då är det så viktigt att man följt sitt eget hjärta och fattat de beslut som känns bäst utifrån den egna situationen och vad man själv känt och trott var det allra bästa.
Alla kan göra fel, ibland hemskt mycket fel, ibland oförlåtligt. Då får man välja hur mycket man ska låta det felet påverka ens framtida relation och liv. Tro på ditt eget hjärta!
Måste verkligen bara säga hur mycket jag uppskattar din blogg. Det ligger någon sorts lugn över den och så fort man klickar sig in slappnar kroppen av och huvudet rensas. Som pricken över i, lyckas du dessutom alltid kunna förklara varenda känsla som man själv försöker måla upp men som aldrig riktigt blir rätt. Det är helt enkelt, magiskt overkligt fantastiskt. Tack
Måste verkligen bara säga hur mycket jag uppskattar din blogg. Det ligger någon sorts lugn över den och så fort man klickar sig in slappnar kroppen av och huvudet rensas. Som pricken över i, lyckas du dessutom alltid kunna förklara varenda känsla som man själv försöker måla upp men som aldrig riktigt blir rätt. Det är helt enkelt, magiskt overkligt fantastiskt. Tack
Bort med alla som ger dålig energi!! <3
Bort med alla som ger dålig energi!! <3
Jag tror det är en svår situation det där, och att det inte finns ett rätt sätt att lösa sådant på. Man får helt enkelt känna efter från gång till gång, vad var det som hände? varför gjorde den här människan så? kan vi prata ut om det? hur känns det för mig/hen? osv.. man får helt enkelt försöka göra det som känns bäst just då, utan att ta förhastade beslut
Jag tror det är en svår situation det där, och att det inte finns ett rätt sätt att lösa sådant på. Man får helt enkelt känna efter från gång till gång, vad var det som hände? varför gjorde den här människan så? kan vi prata ut om det? hur känns det för mig/hen? osv.. man får helt enkelt försöka göra det som känns bäst just då, utan att ta förhastade beslut
Älskar den filmen
Älskar den filmen
Dear John är en av mina favoritfilmer!
Dear John är en av mina favoritfilmer!
Det är nog bra att du tänker så för då får du respekt tillbaka. Det är bara positivt att kunna sätta fram fötterna om det som inte är okej och vilja bli behandlad som du själv gör det.
Det är nog bra att du tänker så för då får du respekt tillbaka. Det är bara positivt att kunna sätta fram fötterna om det som inte är okej och vilja bli behandlad som du själv gör det.
Brukar aldrig kommentera men i detta är du så klok så jag var tvungen..
Klippa banden helt är svårt för båda parter men att hålla på avstånd.. inte förvänta sig allt för mycket av den andra är nog de bästa för själen.
Speciellt om de är sjukdomar inbladade i bilden!
Tack, för en bra blogg!! Jag uppskattar ditt jobb.
Brukar aldrig kommentera men i detta är du så klok så jag var tvungen..
Klippa banden helt är svårt för båda parter men att hålla på avstånd.. inte förvänta sig allt för mycket av den andra är nog de bästa för själen.
Speciellt om de är sjukdomar inbladade i bilden!
Tack, för en bra blogg!! Jag uppskattar ditt jobb.