Något jag inte har berättat för er än, är att ingenting är som vanligt hemma hos oss på St Eriksplan idag. I vanliga fall har vi våra tydliga söndagsrutiner som vi alltid håller oss till. Det är thaimat eller en ordentlig hemlagad middag som vi äter tillsammans. Det är popcorn och film tidigt innan läggdags. Vid 20:45 plingar diskmaskinen att den är klar och tvättmaskinen är tidsinställd tills dagen efter.
Men idag sitter jag här i soffan själv och har glömt att äta både frukost, middag och lunch. P har inte varit hemma på flera dagar och ingen av oss vet när han kommer hem igen. Han är nämligen nere i Linköping för att någon som står honom väldigt nära är sjuk i cancer. I alla fall mina tankar är helt rubbade och det enda jag vill göra är att hjälpa till. Jag vill stötta på bästa sätt och försöker visa att jag finns där. Men det är svårt. Alla hanterar sorg olika, och bara för att jag vill ha det på ett sätt betyder det inte att alla vill ha det så. Har ni några tips?
Jag menar inte att klaga, för jag lägger inte fokuset på mig i hela det här. Men jag är också väldigt ledsen. Så mycket som jag har gråtit den här helgen har jag inte gjort på väldigt länge. Men jag lider verkligen med en hel familj. Usch.
Jag är ganska säker på att P, trots den djupa sorgen han går igenom nu, finner en enorm trygghet och tacksamhet i att bara veta att du finns där i hans vardag när han kommer tillbaka. Du som vill stötta och finnas där mer än någon annan när alla små enkla vardagsaktiviteter känns tunga och omöjliga att genomföra. Så stressa inte upp dig för att du inte känner dig tillräcklig, låt även din sorg i detta fä plats och tänk på att han finner lycka i dig när sorgen lättar.
Kram på dig, fina Ellinor!
Jag är ganska säker på att P, trots den djupa sorgen han går igenom nu, finner en enorm trygghet och tacksamhet i att bara veta att du finns där i hans vardag när han kommer tillbaka. Du som vill stötta och finnas där mer än någon annan när alla små enkla vardagsaktiviteter känns tunga och omöjliga att genomföra. Så stressa inte upp dig för att du inte känner dig tillräcklig, låt även din sorg i detta fä plats och tänk på att han finner lycka i dig när sorgen lättar.
Kram på dig, fina Ellinor!
Va själv sjuk (blev friskförklarad här om månaden) bästa är att fråga vad personen vill. Varit med om allt möjligt o alla möjliga reaktioner men värsta enligt mig va de som låtsades som ingenting, som inte ”vågade” höra av sig eller fråga pga ville inte påminna mig. Kan garantera att det va det enda jag tänkte på oavsett om den andra personen tog upp det eller ej. Viktigast är att fråga!! Vill personen prata om det eller inte? Om svaret är nej givetvis backa men göra klart att om han/hon ändrar sig får den bara säga till. Ville bara prata med mina närmsta och ingen utomstående vet ens om att jag varit sjuk. Som sagt helt upp till var o en o ingen är likadan. Men fråga och bara att säga att du finns räcker långa vägar.
Va själv sjuk (blev friskförklarad här om månaden) bästa är att fråga vad personen vill. Varit med om allt möjligt o alla möjliga reaktioner men värsta enligt mig va de som låtsades som ingenting, som inte ”vågade” höra av sig eller fråga pga ville inte påminna mig. Kan garantera att det va det enda jag tänkte på oavsett om den andra personen tog upp det eller ej. Viktigast är att fråga!! Vill personen prata om det eller inte? Om svaret är nej givetvis backa men göra klart att om han/hon ändrar sig får den bara säga till. Ville bara prata med mina närmsta och ingen utomstående vet ens om att jag varit sjuk. Som sagt helt upp till var o en o ingen är likadan. Men fråga och bara att säga att du finns räcker långa vägar.
Hej, ååh grattis!!! Vad glad jag blev inombords för din skull. Åh.
Jag har frågat hur han vill att jag ska bete mig och vad jag ska göra. Och påmint honom om ifall han vill att jag går hemifrån, att jag bara ska kramas eller vad som, så gör jag det bara han ber mig. Men nu känns det bara som en enorm väntan och ovisshet. Stort tack för kommentaren<3
Hej, ååh grattis!!! Vad glad jag blev inombords för din skull. Åh.
Jag har frågat hur han vill att jag ska bete mig och vad jag ska göra. Och påmint honom om ifall han vill att jag går hemifrån, att jag bara ska kramas eller vad som, så gör jag det bara han ber mig. Men nu känns det bara som en enorm väntan och ovisshet. Stort tack för kommentaren<3
Men fina fina. Väldigt stöttande kommentar att få precis idag. Den kändes positiv mitt i allt. Kram på dig <3
Men fina fina. Väldigt stöttande kommentar att få precis idag. Den kändes positiv mitt i allt. Kram på dig <3
❤️❤️❤️❤️
❤️❤️❤️❤️
<3
<3
Det absolut viktigaste du kan göra är bara att låta honom veta att du finns där. Och glöm inte att fråga honom hur han mår. Det kan låta som en självklarhet, men ofta så glöms de anhöriga bort och allt fokus ligger hos den sjuka. Vill du göra något lite extra så se till att de får mat i sig tillexempel, skicka hem en matkasse till dom eller åt dit och laga mat. Och glöm inte att ta hand om dig själv också!
Det absolut viktigaste du kan göra är bara att låta honom veta att du finns där. Och glöm inte att fråga honom hur han mår. Det kan låta som en självklarhet, men ofta så glöms de anhöriga bort och allt fokus ligger hos den sjuka. Vill du göra något lite extra så se till att de får mat i sig tillexempel, skicka hem en matkasse till dom eller åt dit och laga mat. Och glöm inte att ta hand om dig själv också!
Livet är så sjukt orättvist, verkligheten är skev. Alla drabbas inte, men alla berörs. Trots att det inte är du eller just din närstående som är drabbad så blir du en del av det för att det påverkar dig, det påverkar alla runt omkring och man måste, hur svårt det än är bara försöka hantera det. Man ska aldrig tänka ”det är ju inte mig det är synd om”, för jo! Det är synd om alla som ens är i närheten av denna hemska sjukdom. Och tyvärr så är det enda man kan göra att finnas där för dom som behöver en och aldrig någonsin glömma att även ta hand om sig själv, var rödd om dig!
Livet är så sjukt orättvist, verkligheten är skev. Alla drabbas inte, men alla berörs. Trots att det inte är du eller just din närstående som är drabbad så blir du en del av det för att det påverkar dig, det påverkar alla runt omkring och man måste, hur svårt det än är bara försöka hantera det. Man ska aldrig tänka ”det är ju inte mig det är synd om”, för jo! Det är synd om alla som ens är i närheten av denna hemska sjukdom. Och tyvärr så är det enda man kan göra att finnas där för dom som behöver en och aldrig någonsin glömma att även ta hand om sig själv, var rödd om dig!
Jag tror på öppna kort. Våga fråga, visa att du ät där och att du bryr dig. Cancer är så jävligt men det värsta som finns är de man möter som bara vill låtsas som att det är helt som vanligt – det är inte det. Så smånigom blir det det, till en viss del, men fram tills dess är det bättre att hjälpas åt och bearbeta det tillsammans. Dock är det nig individuellt men så var det för mig, det blev enklare för mig att hantera allt när tankar och känslor blev till ord som i sin tur kunde bollas med någon.
Love u! Skickar massa kärlek och styrkekramar
Jag tror på öppna kort. Våga fråga, visa att du ät där och att du bryr dig. Cancer är så jävligt men det värsta som finns är de man möter som bara vill låtsas som att det är helt som vanligt – det är inte det. Så smånigom blir det det, till en viss del, men fram tills dess är det bättre att hjälpas åt och bearbeta det tillsammans. Dock är det nig individuellt men så var det för mig, det blev enklare för mig att hantera allt när tankar och känslor blev till ord som i sin tur kunde bollas med någon.
Love u! Skickar massa kärlek och styrkekramar
<3 <3 <3
<3 <3 <3
<3
<3
<3
<3
<3<3<3
<3<3<3
Tack för tipset, verkligen <3 Massa kramar <3
Tack för tipset, verkligen <3 Massa kramar <3
Verkligen, alla berörs. Kram kram kram <3
Verkligen, alla berörs. Kram kram kram <3
Gosen <3 Massa kärlek.
Gosen <3 Massa kärlek.
<3
<3
Ps måste ses snart.
Ps måste ses snart.
Hoppas från mitt innersta att det kommer bli bra! Stora kramar❤️
Hoppas från mitt innersta att det kommer bli bra! Stora kramar❤️
Åh fina du vad jag känner med dig. Även fast man själv inte är den som står närmst berörs man ända in i själen. Ibland gör det till och med fysiskt ont. Jag har själv varit i den sits där du är nu, nära – men inte närmst. Man känner sig otillräcklig och stundtals extremt hjälplös – men det är man inte. Det enda man kan göra är egentligen att finnas där, oavsett på vilket sätt det är. Ens närvaro, kramar, ord och handlingar betyder mer än vad man anar. Personen kanske inte har kraften att säga det i stunden men man vet själv innerst inne att det uppskattas. Jag lovar att bara din närvaro ger P SÅ mycket stöd och trygghet. Lita på dig själv i det.
Men glöm för all del inte att ta hand om dig själv och tillåt dig själv att sörja. I en karusell med denna förrädiska cancer är det så lätt att glömma bort sig själv och det får man tillbaka i efterhand, tro mig. Var rädd om dig själv och om varandra – livet är så skört <3 Kram!
Åh fina du vad jag känner med dig. Även fast man själv inte är den som står närmst berörs man ända in i själen. Ibland gör det till och med fysiskt ont. Jag har själv varit i den sits där du är nu, nära – men inte närmst. Man känner sig otillräcklig och stundtals extremt hjälplös – men det är man inte. Det enda man kan göra är egentligen att finnas där, oavsett på vilket sätt det är. Ens närvaro, kramar, ord och handlingar betyder mer än vad man anar. Personen kanske inte har kraften att säga det i stunden men man vet själv innerst inne att det uppskattas. Jag lovar att bara din närvaro ger P SÅ mycket stöd och trygghet. Lita på dig själv i det.
Men glöm för all del inte att ta hand om dig själv och tillåt dig själv att sörja. I en karusell med denna förrädiska cancer är det så lätt att glömma bort sig själv och det får man tillbaka i efterhand, tro mig. Var rädd om dig själv och om varandra – livet är så skört <3 Kram!