Jag gråter mest hela tiden.

Hej alla kära. Dagarna går så fort men ändå så långsamt. Jag har nog gråtit mest hela dagen, med undantag från min körlektion. Varnade Jessica för att jag kanske skulle börja gråta om jag la i fel växel. Och hon sa att det var helt okej. Det tyckte jag var fint.

För tillfället kan jag inte kontrollera hur min kropp beter sig. Kommer det tårar så gör det. Det är ingen idé att försöka bränna dom inne, som jag i vanliga fall gör. Kroppen styr sig själv. Egentligen hade jag tänkt att försöka vara som vanligt i bloggen trots det här, men det känns så fel. För ingenting är ju som vanligt. Dessutom är hela huvudet mosigt. Jag har glömt trafikregler, hur man bloggar och att plocka ur tvätten. Saker som annars sitter i benmärken ni vet? Erbjuder någon mig hjälp, eller vill skicka ett fint bud hem, rinner tårarna. Små saker blir så stora. 
​
​​​​​ På onsdag åker jag eventuellt ner till Linköping, det ska bli skönt. Att hålla hand och gråta tillsammans. Men det kommer bli väldigt väldigt jobbigt också. Förbannade cancer.

Förlåt. Men jag är inte mig själv just nu. Ingen i min omgivning är det. Då är det svårt att vara på topp.