Hur hanterar man det här?

Igår hände något min P som jag inte ens kan ta in.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det här på bloggen. Alltså jag har ingen som helst aning. Jag vet att det inte finns några rätt eller fel men jag vill ändå inte göra fel. Samtidigt som jag inte vill prata om det, måste jag ändå tillåta mig själv att få vara ledsen. Men ni är så många. Just nu vill jag bara att det här ska vara en dagbok för mig själv. Och för min familj.

Det senaste dygnet har varit helt grumligt och jag minns knappt någonting. Jag packade en väska men när jag stängde den kom jag inte ihåg vad som låg däri. Nu är den uppackad och vi är tillbaka i Stockholm. Det är så absurt. Här står vi och packar lådor, redo för att flytta in i vår nya lägenhet och vårt nya liv…

_______

Det är ungefär så långt jag tillåter jag mig själv att tänka innan det blir för påfrestande. Vissa tankar går inte att tänka alls. Dagen har vi fyllt med saker som känts lustfyllda. Köpt en dator, lyssnat på podcasts och ätit thaimat.

Datorn pillade han på innan jag ens hade sett den. Men jag gillar att han är sån. Pillig. Nu är allt sorterat i mappar och program installerade. Ett program som jag har velat haft länge fick jag i present av honom.

Han ser till så att min mail är i ordning och jag ser till att han inte glömmer halsduken innan han går hemifrån. Jag lyssnar så att han andas på natten och han pussar bort tårarna. Vi tar hand om varandra. Så även nu.

Ibland när det inte går att gråta så håller vi bara hand och tittar in i väggen. Det får vara så också.