Otrogna arbetsgivare och semmeldagen

Kolla vad jag knåpade ihop igår! Semmel-munkar! Fick inspiration av den största piff-mamman jag vet – Yaya! Två av mina äldsta tjejkompisar kikade förbi för att betygsätta lägenheten. Efter mobbningen i högstadiet sa jag tack å hej till alla gamla vänner i Gnesta, så de äldsta tjejkompisarna jag har lärde jag känna i 9an. Vårt gäng är sjukt utspritt i dagsläget, men när vi ses (trots att det gått två år) så är allt PRECIS som vanligt. Skillnaden är våra samtalsämnen och livssituationer. Det är så fint tycker jag.

I alla fall. I dagsläget kan jag inte tänka klart en enda tanke. Jag börjar fundera på något, avbryts, börjar om. Halva natten låg jag uppe utan att få ro. Det blir så himla himla svårt att skriva inlägg då. Jag är extra ledsen för att begravningen närmar sig och det blandas av nervositet i och med mina jobbansökningar.

Jag vet inte om det ger otur att skriva om det, men känslan kan jag jämföra med att börja dejta någon ny. Pirret, nervositeten, handsvettningarna och att man har typ redan har bestämt sig för att man vill leva hela livet ihop med honom. Och att man skulle gå sönder, fastän man inte ens känner varandra, ifall han skulle dra sig ur. Bara tanken av andra får gå på intervjuer och gå varvet genom kontoren precis som jag har fått göra, gör mig nästan irriterad. Det är ju MITT kontor och MINA kollegor. Haha! Jag har nog aldrig velat någonting så mycket i hela mitt liv, så jag vill väl bara inte att någon ska ta det ifrån mig.