Gråta på busshållplatsen

Live från nu.

Jag står på ett morgontrafikerat Odenplan. Alla står packade mot varandra men ändå inte för nära. Solen skiner men just vi vid vår bullhållplats står i skuggan. Mamma smsar och säger ”biljetterna är bokade till den 10e!” och hur jag reagerar visar att jag aldrig någonsin kommer vara tacksam nog. För tårarna bara rinner. Vi ska gå och se Johannes Hansens liveshow. Johannes har gjort så mycket för mig och mina framsteg i livet. Utmanat mina tankar, blottat min rädsla, skällt på mig för min lathet och gett mig råd. Han har berättat vart jag kommer hamna om jag inte gör allt jag drömmer om.

Genom hela intervjuprocessen för Ingager grät jag. Jag var så orolig, rädd och nervös. Jag tänkte att jag skulle bli skrattad åt, förlöjligad och inte tagen på allvar. Jag grät när jag skrev mitt CV, när jag skulle ringa och tjata på att få komma på intervju och när jag mailade och tackade efter. Men genom hela processen hörde jag Johannes röst i huvudet.

Det jag vill komma till är att jag är så oerhört tacksam över mitt liv. Dagar som dessa kommer med jämna mellanrum, och jag känner en enorm stolthet över att jag hållit alla löften till mitt 17åriga jag. Det jag drömde om då har jag idag. Nu går jag in igenom vår enorma port till kontoret. Och jag är så tacksam.